Det här är en deckare som visar på hur händelser i livet kan sätta spår långt fram i tiden, medvetna eller omedvetna handlingar sätter igång en händelsekedja som nästan inte går att bryta. Livet blir som en dominolabyrint - faller en, faller alla. Som alltid så blandas polisernas privatliv med utredningsarbetet och som alltid i Gerhardesen böcker är det barn med i handlingen. De är ibland tuffa att läsa hennes böcker eftersom hon lyfter fram de svaga i samhället och exponerar utsattheter på ett sätt som man inte kan värja sig emot. Om jag till exempel jämför med Jussi Adler Olsens böcker så är Gerhardsens böcker så mycket närmare vardagen och verkligheten att de tar tag på ett helt annat vis, man kan inte låta bli att beröras. Varför jag jämför just dem är bland annat för att de båda läses av Stefan Sauk, som jag inte gillar som uppläsare. Varför får han med sitt överdrivna lässätt till viss del sabba så här bra böcker? Särskilt retar jag mig på när han ska läsa röster som bryter, som Jamal i den här boken eller kvinnoröster.
Carin Gerhardsens Hammarbypoliser har jag följt i mer än fem år och tänk att nu kändes det alldeles lagom att säga tack och hej. Det vilade nästan en lite melankolisk ton över stora delar av boken och det kändes som att Gerhardsen själv säger adjö till kamrater som gjort henne sällskap under så lång tid. Den känslan förstärks med hennes efterord - nu verkar det vara slut med författandet. Eller?
Ska bli intressant att läsa slutet om Hammarbypolisen, en serie som jag haft delade känslor för. Har inte riktigt gillat att alla fall haft en så stark koppling till polisernas privatliv. Men jag sparar nog denna finalbok till sommaren.
SvaraRaderaBra idé. Jag tycker hon får ihop alltsammans snyggt och lite lagom spännande.
Radera