Zahira lever i Paris och arbetar som prostituerad, hon säljer sig allt billigare desto äldre hon blir. Allt för att försörja de där hemma i Marocko. Hon blir vän med flera unga män och den som man mest lär känna är Aziz, en transkvinna som är på väg att göra en könskorrigering. Styckena där man kan läsa om Aziz förvirring kring sitt könsbyte och hur hon befinner sig i en tomhet som är omöjlig att fylla ut är de sidor som jag har kladdat fulla med understrykningar. Där brann berättelsen till i min läsning, också delarna som skildrar Zahiras barndom och hur hon ser upp till sin släkting Zeinab fångar mig. Utöver det så upplever jag den här romanen att för fragmentarisk. Jag har i Taïas tidigare böcker uppskattat just att lägga pusslet, att tänka själv och att han som författare litat på min förmåga att göra just det. Men, i den här boken gick jag lite bet. Jag fick läsa, läsa om och eftersom berättaren skiftar, det hoppar i tid och rum samt skiftar mellan dröm och verklighet så var det en krävande läsning. Inte sagt att att den var på många ställen både otroligt vacker och på andra ställen brutalt upprörande. Aziz frågar sig själ genom romanen: vem ska jag vara? Vem skall jag efterlikna nu? Svaret på den frågan kommer i stycket om den algeriska filmstjärnan Isabelle Adjani.
Adjani spelar inte. Det är hennes stora styrka. Hon är oförmögen att spela. Hon är. Hon är. Det vet vi. Det förstår vi.För mer ingående text om romanen tycker jag att alla ska läsa recensionen i DN. Extra spännande är det att konstatera att Abdellah Taïa kommer både till Louisiana Literature i augusti och till bokmässan i september. Flera chanser att lyssna till en mycket spännande författare och filmregissör med en alldeles unik röst i litteraturvärlden alltså. Jag ska lyssna - absolut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!