så nära barfota - roman om en livskris

Ellen börjar nära sig femtio, barnen är utflugna, maken sedan tjugofem år är ganska trist och arbetet som lågstadielärare går på rutin. Smått överviktig, bara klädd i svart och inga hobbies att ägna sig åt på de allt ensammare kvällarna - som upplagt för en rejäl livskris alltså. Vad ska Ellen göra för att få tillbaka gnistan i sitt liv? Ska hon som barndomskamraten Lana bli förälskad i en man från Ghana och lämna allt det bekanta?

Som ett försök i att pigga upp sig åker hon och väninnan Caroline på spa, där börjar de prata med ett par jämnåriga män och när Ellen får frågan om vad hon drömmer om kan hon inte svara. Vad drömmer hon om? Måndagen efter spa-helgen går Ellen in i en utmattningsdepression och vägen ut ur den blir lång och kräver en resa till väninnan Lana i en liten by i Afrika där hon kan vandra så nära jorden det bara går, så nära barfota.

Marie Hedegard har med sin debutroman skrivit berättelsen om en alldeles vanlig kvinna som bestämmer sig för att våga se efter om livet har något mer att erbjuda. Den är lättläst och medryckande skriven och visst finns där igenkänning att hitta för en medelålders kvinna, många som befinner sig mitt i livet med etablerat yrkesliv, långvarig partner och utflugna barn kan säkert identifiera sig med Ellen. Kvinnan på omslaget är en kvinna på språng, med stuns i steget, och den bilden tycker jag är väl vald för boken. Ellen förmår sig att resa, upptäcka något nytt och förändras på vägen och faktiskt lyssna på sitt hjärta.

Som av en slump så har jag läst två böcker i rad om kvinnlig vänskap, i den här romanen är det Ellen och Lana som genom åren stöttat och utmanat varandra och man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.