tala är guld - skratt och värme blandat med en lagom dos allvar

Tala är guld - De sa allt till varann utom det allra viktigaste är en roman om två ungdomar som ska börja sitt sista år på high school. Amy har bestämt sig, hennes mål för det sista året innan college handlar inte om att få bra betyg, det handlar om att försöka få vänner. Mamma Nicole är skeptisk till Amys idé om att ersätta de personliga assistenterna med kamratstödjare. När Amy dessutom insisterar att de ska anlita Matthew, hur ska en blyg kille med mycket få kamrater och så många ritualer som styr hans liv kunna hjälpa Amy ut ur hennes isolering?

Jag ska erkänna att jag var skeptisk till den här boken, jag tycker ibland att ungdomsromaner där huvudpersonerna har en allvarlig sjukdom eller funktionshinder kan bli lite smått präktiga. Tjejerna är pollyannakäcka och killarna sexiga hunkar och alla klämmer ur sig rappa, slagkraftiga kommentarer vilken svårighet de än möter (nu tänker jag faktiskt lite på Förr eller senare exploderar jag ...) men jag får svar på tal redan i de första kapitlen. Matthew konfronterar Amy ganska direkt, hon skriver uppsats efter uppsats under skolåren där hon framhäver att hon är så tacksam och har det så bra trots att hon fötts med en CP-skada som gör att hon går med rollator, får spasmer hon inte kan kontrollera och att hennes tal är så otydligt att hon använder talsyntes. Han, som själv har ett tvångssyndrom, inser att det är svårt att sakna det som man egentligen aldrig haft. Som till exempel en riktig vän.

Cammie Mcgovern har här skrivit en lättläst och tänkvärd roman om två ungdomar som hittar varandra mot alla odds. Ska jag skriva något lite kritiskt om den här på många sätt charmiga romanen så är det nog att det blir lite väl dramatiskt, för mig hade hon kunnat skippa några av förvecklingarna. Kärlekshistorien är fin, det trevande och sökande när inget är enkelt är fint skildrat men där finns som sagt några förenklingar och dramatiska händelser som kanske mest är med för att dra allt till sin spets. Matthews ritualer, tvättandet av händer, räknandet och bacillskräcken och alla de begränsningar som ett liv med OCD för med sig tycker jag däremot hon gestaltar på ett sätt som känner igen och som känns äkta. Jag läser på hennes hemsida att hennes son har autism och att hon arbetar med elever i behov av extra stöd, någonstans där tror jag att den genuina tonen i boken stammar. Hon vet vad hon skriver om helt enkelt och det känns uppriktigt rakt igenom. Det är lätt att komma och tänka på Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Night Time, som är en klassiker i genren men den här boken har ju dessutom vänskap som utvecklas till kärlek. En bok att rekommendera till alla från sisådär 13 och uppåt. Säkert skulle det bli en bra film också, en sån med skratt och värme blandat med en lagom dos allvar.