I sommarnumret av Karavan finns mycket fin läsning och på en av de första uppslagen hittar jag rubriken författarfränder. Det är Kristina Sandberg som skrivet mycket kärleksfullt om den inspiration hon fått från Jamaica Kincaid.
Jag fick syn på något som jag strävar efter i mitt eget skrivande - att gestalta hur flera generationers erfarenheter kan existera parallellt i en individ. Jag upplevde en berusande frihet genom Kincaids unika språk. Rösterna från mina egna ångermanländska förmödrar ekade och mötte kraften, humorn och smärtan hos Jamaica Kincaid.Kristina Sandbergs romaner om Maj har blivit klassiker och jag gillade inte den första delen så särdeles. Att föda ett barn skrev jag om här på bloggen och min underrubrik till det blogginlägget var "klaustrofobiskt i småbrödsland". Jag upplevde kanske att Majs berättelse kröp allt för mycket under huden på mig och läste inte vidare i trilogin. Den enda romanen som jag läst av Kincaid är Se Nu Då och den kallade jag "rasande, småsint och bitter". Ändå får jag en omättlig lust att läsa mer av både Sandberg och Kincaid när jag läser texten i Karavan. Det kan man kalla välskrivet och inspirerande!
Jag ger Kincaid ytterligare en chans med Min mors självbiografi. Hur det blir med Maj får jag se ...
Annie John är en intressant om än inte helt lätt text, http://www.lyransnoblesser.se/2011/09/annie-john.html. Jag tycker verkligen att du ska läsa hela trilogin om Maj, med förförståelsen att den kommer att krypa under huden, skava och irritera. Jag var galen på Maj tills jag började älska henne.
SvaraRaderaTack för texten om Annie John. Texterna är inte lätta när man ska läsa Kincaid, helt klart. Det är tjusningen men man måste ha gott om tid. Jag ska läsa färdigt om Maj när det lider men inte just nu. Är liksom mätt.
Radera