kulturkollo läser talar om Nuckan

Just nu håller samtalet om Nuckan av Malin Lindroth på inne på Kulturkollo läser. Välkomna dit alla som har lust att haka på!  Jag lyssnade på den i somras och då skrev jag så här:

onsdag 27 juni 2018

nuckan - en text om ofrivillig ensamhet 

Resan har hittills bjudit en hel del oväntad lästid och då passade jag på att läsa Malin Lindroths korta text med den slående och ganska provocerande titeln Nuckan. I korta och närmast essäliknande kapitel så vrider och vänder hon på det där med att vara kvinna och ofrivilligt leva ensam i ett samhälle där tvåsamhet är norm. Ingen särbo, inga ex-partners eller barn får ingå i det liv som Lindroth definierar som nuckans. Däremot ett starkt önskemål om att var värd att älska, vara knullbar och finnas i en annan  människas liv som mer något annat än vän.

Det blir en mycket personlig text, Lindroth utgår från sitt eget liv och sätter sina erfarenheter i en större historisk och samhällskontext. Hon berättar om hur hon som liten flicka drömde och lekte hushåll med barn och man som självklarhet men att det i tonåren blev allt svårare att tro att den skulle bli sann. Särskilt en händelse som hon var med om i USA i sin ungdom återkommer hon till, en äldre kvinna säger åt henne att hon inte behöver oroa sig för att inte veta hur man klär sig och uppför sig på dejt. Hon kommer nämligen inte att bli tillfrågad. Och den historien har upprepat sig i hennes liv, hon har blivit mycket förälskad men har fått nej. Igen och igen. Någonstans här så skaver det hos mig, jag har svårt att hålla med om att alla överallt är så ytliga att man bara ser till utseende, kläder och annat utanverk. I USA på 80-talet kanske, men min upplevelse är inte sådan här i Sverige. Och jag är jämnårig med Lindroth så det är inte en generationsgrej, min upplevelse är att det för det mesta finns någon någonstans som man passar ihop med. Med det sagt så vill jag inte lägga skuld och skam på den som är ofrivilligt ensam, jag tänker bara att kanske man ibland har orimliga krav på kärleken. Det diskuterar Lindroth inte alls, bilden av den romantiska prinsess-kärleken som den enda sortens kärlek och som liksom tränger bort all annan sorts tvåsamhet.

Hon vill med sin bok lyfta fram frågan och diskutera vår syn på ofrivilligt ensamma kvinnors plats i samhället. Hon vill vidga nuckans levnadsutrymme, den ogifta kvinnan måste få ta plats utan att bli skrämmande och provocerande. Hon, liksom alla andra, är värd att tas på allvar. Också efter femtio.