Genom att vara frånvarande hade jag brutit mot lagen som kräver att man är där och att man, när man är där, måste göra något. Måste uppnå något.Jag kallade honom slipsen av Milena Michiko Flasar är på sätt och vis en roman om sorg. På en parkbänk i en japansk storstad sitter Taguchi, han är tjugo år och har de två senaste åren hällt sig instäng på sitt rum. Han sörjer sin förlorade barndom som han såg som oskuldens tid, han sörjer ett svek från en vän och han sörjer att två år av han ungdom har förspillts. Livet som hikikomori var ett val, han hamnade i en jobbig situation och valde en utväg som var en återvändsgränd. Ensamheten. På en annan bänk sitter salarymannen Ohara Tetsu, som länge har känt sig som 58. Hans sorg är att hans yrkesliv har tagit slut. De yngre kollegorna har sprungit ifrån honom och hans enda tillgång i livet, möjligheten att arbeta och försörja sin fru finns inte mer. Han som offrat sitt familjeliv för sitt arbete, han som valt ensamhet framför socialt umgänge, vad är han nu värd? Han dyker upp samma tid varje dag, läser sin tidning, äter sin matlåda och låter dagen gå. Allt för att nesan av att ha blivit sparkad skall hållas borta från hans fru.
De båda har byggt upp var sina kulisser som hindrar dem från att leva livet och efter att ha studerat varandra under en lång tid så börjar de samtala med varandra, kanske finns det ett sätt att gå vidare för dem båda?
Jag kallade honom Slipsen är en tunn liten roman med korta texter i jagform. Det gör att man får känslan av att man kommer de två huvudpersonerna mycket nära. De väljer subjektivt ut vad de vill berätta, de reflekterar över sina liv och man flyttar in i deras tankevärld. Det här är en mycket tänkvärd roman om sorg och ensamhet och om livet egentligen har någon mening. Den ställer mig just de frågorna och svaren, de får man själv fundera ut. Ensam är stark är veckans tema på kulturkollo och den här boken passade mycket väl in. Rekommenderas!
Vem hade jag kunnat bli. Vem hade jag varit? Vem kommer jag att vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!