lördag 9 augusti 2014

älskade Tove


Illustration ur Hur gick det sen?, Tove Jansson 1952.
En bild som dottern inte gillade som barn. Den var för läskig.
Fram med glansbilderna, fyrverkeripjäserna och hallonsaften för nu är det kalas.
Hipp hurra för Tove Jansson 100!

1945 var ett gyllene år för barnboken. Då gavs Katten blåser i silverhorn, Pippi Långstrump, Kulla-Gulla och Småtrollen och den stora översvämningen ut. Alla debutböcker och alla nydanande. Det kan man kalla barnboksrevolution! Om man nu ska jämföra författare så kan man väl nästan inte ens knysta om det utan att vara landsförrädare men jag tycker Tove Jansson slår Astrid Lindgren klart. Toves böcker har så många lager, så många dimensioner som man kan återkomma till gång på gång. Nåja, alla kanske inte håller med. 

Förra hösten startade på nytt min vandring i vuxen ålder i Mumindalen. Den började med att Lundströms bokradio skulle cirkla om Pappan och havet - vilken underbar cirkel det blev - och sedan fortsatte jag att läsa Sent i november, Trollvinter, Trollkarlens hatt, Farlig midsommar och Kometen kommer. Alla lästes i samma årstid som boken utspelade sig i och det är att rekommendera. Underbart är det att läsa om midsommarnattens magiska ljus i Mumindalen i midsommartid, livet under isen i en dal som plötsligt blivit vit i kallaste februari eller augustidagens kvalmiga hetta i högsommarvärme. Jag har lyssnat till böckerna i Mark Levengoods uppläsning och han gör dem mycket fint, lagom dramatiserade och med inlevelse. Finladssvenskan har sin särart både vad gäller ordförråd och meningsuppbyggnad och den är extra skön att höra, den passar liksom utmärkt till att lyssna till och förstås att läsa högt för andra.

Läser Trollvinter högt gör jag alltid för mina elever i årskurs tre och det är ett mycket tacksamt arbetsområde. Man kan göra fina temaarbeten där både språk, livsfrågor, bild och musik samverkar. Det går ju inte heller att förbise Tove Janssons underbara illustrationer till sina underfundiga texter. Tuschteckningarna är bara så vackra konstverk i sig själva. Dotterns Tovefavorit, och också min när det kommer till att läsa högt, är ändå Hur gick det sen? Så medryckande och spännande, särskit förstås de små hålen där man kan ana nästa sida ...

Jag tror att jag har skrivit i alla inlägg det här jubileumsåret att det är aldrig försent att börja läsa Tove Janssons böcker om Mumindalen, de är allåldersböcker av allra bästa sort. Vill man locka yngre läsare så finns de fina filmerna, seriealbumen och en och annan muminpryl. På vårt besök i Japan i våras märkte vi att Tovejubileumsåret uppmärksammades också där. Bra berättelser sprider sig - också till andra sidan jorden!


Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är:


13 kommentarer:

  1. Låter som en underbar idé att läsa böckerna i rätt årstid! Boktok73 sade att hon brukar starta semestern med att läsa "Sommarboken", det låter också som en fin tradition

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läste Sommarboken i början av sommaren också, den är fin.

      Radera
  2. Visst är Tove Janssons böcker, eller kanske framför allt karaktärer, mer komplexa än Astrid Lindgrens och det är väl därför som hennes böcker lämpar sig så bra att läsa i vuxen ålder. Lindgrens böcker är inte lika mycket allåldersböcker. (Nu fick du ju även mig att bli en landsförrädare. Hihi!)

    SvaraRadera
  3. Serierna är väl egentligen skrivna för vuxna, vilket förstås inte hindrar att barn kan uppskatta dem. Barnböckerna är mer allvarliga, både bilderböckerna och de vanliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska jag vara ärlig så tänkte jag på de serietidningar och album som de ger ut numer och inte de seriestripar som går i dagspressen. Oavsett så är de allvarliga och vemodiga. Också.

      Radera
  4. Har skålat i hallonsaft hela dagen!

    SvaraRadera
  5. Måste nog hålla med dig att Toves böcker har mer nyanser och djup än Astrid Lindgrens. Du får så gärna så vara landsförrädare, vi här i Finland tar emot dig med öppna armar :)

    SvaraRadera
  6. Jag kollar vad andra bloggat om Tove nu :-) Roligt att få med en kommentar om språket också - det låter ju lite annorlunda, men det märks inte så mycket när man läser. Som svenskfödd bosatt i Finland sedan många år tänker jag amatörpsykologisera och påstå att skillnaden mellan Astrid Lindgren och Tove Jansson är lite som landens historia: AL skriver om forna tiders fattigdom, som färre svenskar upplevt i nyare tid, medan TJ upplevt krig och nöd personligen på ett annat sätt.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!