lördag 2 mars 2013

spelets konst

SvD skriver idag om Spelets konst, med tanke på det så kommer här en repris av gästbloggar'ns tankar om boken:

Baseboll är väl så amerikanskt det kan bli. Efter att ha plöjt den underhållande The Art of Fielding, titeln från en (fiktiv?) instruktionsbok för basebollens outfielders (med brännsbollstermer "utelaget") måste jag erkänna att jag fortfarande inte riktigt vet hur man bränner folk i den här sporten. Jag tror att baserna fungerar som brännplatta, men detaljerna är så självklara att de inte förklaras i boken. Däremot är det relativt mycket baseboll i boken - teknik, psykologi och taktik - så en del snappar man upp. Det hela handlar om collegebaseboll, som liksom annan skolidrott är allvarliga saker over there. Talangen Henry Skrimshander värvas till en relativt fin liten skola för att stärka skollaget och drillas där av idrottskillen och träningsnarkomanen Mike Schwartz. Sedan strular det till sig i ett triangeldrama och en olycklig kärlekshistoria mellan dessa två och de tre övriga huvudpersonerna - (den manlige) rektorn, rektorns dotter och Henrys rumskamrat. Parallellt löper historien om den lilla skolans nederlagstippade basebollag som för första gången tar sig vidare till diverse slutspel, men nu är det väl ändå stopp osv.

Här skall direkt erkännas att jag sträckläste boken och hade stort nöje av den. Dock inbjuder omslagstexter där Jonathan Franzen hyllar denna debutroman och där jämförelser görs med The World According to Garp till en liten, liten slakt. Någon Garp är det inte fråga om, snarare är det i grunden en pojkbok som försöker vara vuxen genom lite djärva grepp som dock känns konstruerade. Den matematiskt begåvade har redan räknat ut att minst ett av förhållandena som nämnts ovan är homosexuellt. Inte så edgy nuförtiden, men det finns flera ansträngda twistar på detta för att piffa till anrättningen. Sedan är personporträtten naiva och det hela urartar slutligen till vacker pojkbokskamratskap som dock lämnar minst två läsarögon torra. Själva basebollstoryn är som den skall vara, med alla tillbehör. Min teori är dock att författaren själv aldrig spelat på högre nivå än knatteligan - lite för mycket av spelarnas "tuffa" snack etc känns som ihopdrömt av en supporter och/eller litteraturstudent. En del av sarkasmerna får väl slutligen sparas till Gästbloggarn själv som läste på trots alla invändningar, men till mitt försvar skall sägas att en page turner är en page turner och böcker med den specifika egenskapen är svåra att värja sig mot vad man än tycker i övrigt. Dessutom fanns det bara tyska TV-kanaler på hotellet och den uppmärksamme bloggläsaren vet vad redaktionen tycker om tyska skådisar.

/Gästbloggare M

PS: Glömde att Herman Melville och Moby Dick har en plats i romanen vilket inspirerar till en Klassiker i blindo-läsning i närtiden.

- repris från januari 2012 - 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!