torsdag 6 juli 2017

ett litet liv - en omtumlande läsupplevelse

Vad kan jag skriva om Hanya Yanagiharas roman Ett litet liv som ännu inte är sagt?

Det är en totalt uppslukande och mycket omtumlande läsning som håller mig i ett fast grepp i mer än 700 sidor. Jag har fått pausa ibland, inte för att läsningen varit tråkig eller allt för krävande utan för att det helt enkelt blir allt för känslosamt. Som jag gråtit till den här romanen har jag sällan gråtit till en bok förut och när man läst klart är det både skönt och vemodigt att man lägga undan och börja på något annat. Glömma lär jag aldrig göra men kanske kan läsningen återgå till någon slags normalläge efter den här urladdningen.

Ett litet liv handlar om hur fyra ungdomar med mycket olika bakgrund träffas på college. De ska dela rum och snart har de blivit vänner för livet. Man får lära känna Malcolm, JB och Willem, och så får man i små, små portioner veta mer om Jude. Han är mycket förtegen om sin bakgrund och trots vänskapen så berättar han ingenting om varför hans ben är skadade och varifrån han egentligen kommer. Det är Judes historia som går som en röd tråd genom hela romanen och det är hans öde som totalt manglar sönder och bryter ned läsaren. Vill man inte veta något alls om handlingen så passar det bra att sluta och läsa här, jag kommer oundvikligen berätta något om den.

Det här är en roman om vänskap och lojalitet, kärlek och svåra trauman, sökandet efter en tillhörighet och svårigheten att våga lita på att man faktiskt hör till. Att man duger. Jude presterar och presterar och ändå är ångesten ständigt närvarande, ständigt där. Yanagihara väljer att ge de olika vännerna olika yrken som alla bygger på olika sorters prestationer och genom att diskutera juridik, konst, arkitektur och skådespeleri så kan hon också diskutera alla de prestationskrav som ställs på perfektion. Yta, prestation och intellektuella utmaningar ställs mot den grundmurade vänskapen mellan männen som bygger på omtanke, integritet och respekt.

Jag har sett att vi är många som har den här romanen som sommarläsning, jag har några reflektioner som vore spännande att samtala om. Kanske någon har lust?

För mig var det extra intressant att utmanas i min läsning, det är lätt att tro att den här romanen är skriven av en man. Nu är Hanya en kvinna och det påminner om att kvinnors och mäns erfarenheter inte behöver skilja sig så radikalt åt. Jag leker med tanken att det skulle varit en manlig författare som skrivit en liknande text om fyra kvinnliga vänner och jag är tveksam till om det ens hade varit möjligt. De övergrepp som skildras, hur skulle vi som läst reagerat om det varit en man som skrivit om en ung flicka som utsattes för dem? Hur tänker ni andra som läst?

Ytterligare en reflektion handlar om övergreppen som präglar Jude så starkt genom hela hans liv, var det tvunget att ge honom en sådan helt fruktansvärd bakgrund för att få ihop berättelsen? För min del så blev det nästan så att jag skummade vissa partier eftersom jag bara inte vill veta och då kanske de ganska detaljerade förfärliga händelserna bara hade motsatt effekt? Den att jag avskärmar mig, inte vill läsa eftersom jag inte kan ta in. Några åsikter om det?

Jag hade gärna läst mer om de tre andra vännerna och kände mig nästan lite snuvad på att inte deras liv också skildrades mer ingående. Håller ni med?

Nu ska jag packa ned den här romanen och lämna den vidare till dottern, jag tror att hon kommer att tycka mycket om. Det här är en allålders-bok som jag tror att man kan uppskatta i vilken ålder man än är (förutsatt att man är vuxen) och trots att vissa delar är på gränsen till sentimentala och ganska förutsägbara så spelar det liksom ingen roll. Vem vill inte ha en Harold och en Julia, en Willem i sitt liv? Vem vill inte känna ovillkorlig kärlek? Trots allt.



10 kommentarer:

  1. Jag funderar på att köpa den, men är tveksam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läs den, du blir inte besviken! Den finns på Storytel som e-bok om du har det.

      Radera
  2. så bra! vi har den som sommarläsning i läsecirkeln. jag ska snart läsa den

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har den också som bokcirkelbok. Det finns mycket att prata om!

      Radera
  3. Är lite sugen på att läsa den, men samtidigt avskräckt av sidantalet och att alla tycks gråta sig igenom den. Känslokalla jag gråter verkligen aldrig när jag läser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du ska ge den en chans. Den är gripande och gråtandet är ju frivilligt ;-)

      Radera
  4. Jag väljer att inte tänka runt den (typ att den är skriven av en kvinna) utan att bara vara i den. Jag är imponerad av att det hela tiden är driv! Borde inte vara det med tanke på med vilken detaljrikedom den är skriven. Jag förundras också över att Jude lyckades gå vidare och bli en bra människa? Tänker att det trots allt var broder Luke som gav honom godheten. Sidan 434 ger uttryck för sorgen över att den enda förälder han någonsin haft också var den som skadade honom för livet. Hans lilla liv. Trots allt lyckades han överleva? Trots sidantalet är det mycket som lämnas till läsaren. / Maggan W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, Luke som gett honom exempel på godhet kan jag köpa men för mig är det vännerna som visar vad verklig godhet är. Någonstans står det att Jude är skoningslös i sitt arbete och det tänker jag kommet från hans upplevelser med Luke där han inpräntades med plikt. Däremot ger relationen med uppriktigt omtänksamma människor som Harold, Julia och Willem honom en slags inlärd omtänksamhet, han besöker t ex din fd chef när jan blir sjuk men är det av plikt? Har Jude möjlighet att bry sig om på djupet egentligen?

      Radera
    2. Han är inte omtänksam, men han är god. Han borde inte fungera så pass socialt väl som han gör med tanke på hans barndom. Visst han han är en skicklig processförare som inte väjer för att företräda sin sida men han är inte dem onda människa som enligt alla odds borde blivit. Jag tror att han pga sin barndom var asexuell och att han älskade Willem som en vän inte som en älskare. Hans vänner är outstanding vad hade han som gjorde att de älskade honom så?

      Radera
    3. Sant. Min känsla är att han är så skicklig på att läsa av vad andra vill ha att han anpassar sig och tränar upp sig på att ge det till människor som de förväntar sig. Av plikt och för att han är livrädd för att han ska bli lämnad. Willems kärlek till Jude antyds ju att den handlar om saknad av hans handikappade bror men jag vet inte riktigt. Vågar Jude egentligen visa vem han är? Släpper han fram det ngn gång?

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!