Jag brukar totalälska Helena von Zweigbergks relationsromaner och jag har hyllat dem här på bloggen många gånger men den här gången blir det ett ljummet nja. I Tusen skärvor tillit får jag läsa om Jessica och Tom som träffas på en fest, blir ihop trots att de är oändligt olika och hur deras barndomsbagage lever med dem som en kappsäck som ingen av dem vågar ens glänta på. När dottern Greta föds så blir de där olikheterna ännu mer påtagliga och Zweigbergk gestaltar den duktiga flickan och den slarvige pojken på ett sätt som man förvisso kan känna igen.Det är bara det att jag mest blir trött och irriterad på de här människorna som liksom inte blir vuxna någon gång. Jessica är så oerhört needy och accepterar allt i relationen bara han inte drar, Tom är så tröttande i sin flykt från vuxenlivet att man bara vill be honom att skärpa sig och till sist så tröttnar jag på dem båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!