1830 dör John Hall d y utblottad i Stockholm och 1831 är årtalet för publicerandet av Fredrik Cederborghs lilla text om John Hall, dess levnadsöden och ömkanswärda död. Cerderborgh beskrivs i presentationen på litteraturbanken.se som en realistisk - komisk realist som skrev texter om företeelser i samtiden.
I den av romantikens ideal färgade samtidslitteraturen avtecknade sig Cederborgh som en realismens avantgardist, en skarp skildrare av borgerlighetens ”diskreta charm” – och av dess dårskaper.
Jag har läst Cederborghs korta text (finns också den på litteratubanken.se) som jag närmast skulle kunna likna vid ett reportage i en tidning. Det är, tänker jag mig, dåtidens kändisjournalistik och Halls öde är ju dramatiskt som få: Den först rike och ansedde, sedemera fattige och föraktade. Han beskriver Halls uppväxt och hans världsfrånvändhet, i viss mått oduglighet till affärer, slöseri och godtrogenhet. Sen vet jag inte, och jag har inte kunnat få reda på heller, hur eller om Fredrik Cederborgh hade förstahandsinformation om John Hall eller om han broderade ut ett på den tiden känt livsöde. Hur som - Cederborgh skrev texten året efter John Halls död och det är definitivt ett tidsdokument och det är troligt att Sophie Elkan byggt delar av sin historia på Cederborghs text. Finns där någon läsare som vet huruvida det var så?
I Karl Warburgs Litteraturhistoria (1904) kan jag läsa om Sophie Ekan (f. 1853) att hon
har jämte flera samlingar själfulla noveller (I fågelperspektiv m. fl.) författat den historiska romanen John Hall, utmärkt för säker tidskolorit.
Att Elkan vinnlagt sig om att skapa trovärdiga och levande tidsmiljöer tycker jag är tydligt i när jag läser men hur nära verkligheten ska/kan en historisk författare komma? Vad tänker ni andra, hur viktigt är det med autencitet i en historisk roman? Kan det finnas risk för att en historisk roman som John Hall läses och förväxlas med ett historiskt dokument?
Det skulle vara mycket intressant att få veta just vilka källor Elkan har använt. Jag ställer mig alltid frågan när jag läser historiska romaner och det triggar mig att söka vidare. Jag tycker att den historiska romanens styrka är just att den levandegör miljöer och personer som kan te sig så avlägsna och platta i historieböckerna. Det skapar ett helt annat intresse. Visst kan man lätt i farten sluka allt som "så här var det alltså", men då får man hejda sig och ställa sig frågor. För att levandegöra historiska personer krävs det säkerligen en hel del fiktion, att känslor, privata dialoger m.m. är autentiska är säkert ovanligt. Å andra sidan, när jag vid något tillfälle har fått reda på att en viss dialog verkligen har ägt rum, känns det jättespännande!
SvaraRaderaHåller med dig om att det är en fräck känsla när riktiga dialoger eller brev osv vävs in. Jag dras ofta med och närmast inbillar mig att det är sant hela klabbet.
Radera