hindenburg - en poetisk roman

De har stannat. Bertil tar till orda. Nej, det liknar inget annat hotell. Det är rum för irrande tankar, för högtidliga stunder.

Den enögda och mycket förnuftiga nallen Bertil har tagit med sig den storögt naiva dockan med människoskinn - Prickly Pear bort från torpet i skogen. De söker sin räddning i underjorden, lavan kommer allt närmre och var framtiden finns vet ingen. I sin debutanprisprisade poetiska roman Hindenburg tar Susanna Lundin med mig till ett rum för irrande tankar och högtidliga stunder. Prosan är tät, berättelsen snårig och slingrar sig fram, människorna är frånvarande, naturen finns kvar. Någon slags katastrof har inträffat men människornas spår i naturen består. Rälsen går genom skogen och lamporna som en gång lyst ligger i härvor, det linjära är upplöst. Känslan av att jag vandrar i en tät skog och plötsligt öppnar sig en glänta, människorna har lämnat, ödetorpet är stilla och omgivet av de tåligaste växter. Dagliljan, riddarsporren, syren och pionen. Tidlösan tittar upp med sina bleka smala blad och sprider sin doft av liv eller, kanske död.

Vad finns kvar när människorna utplånat det mesta? Vad definierar en människa? Det är frågor som jag tänker mig att Lundin vill att jag ska fundera över, samtidigt hade jag väldigt svårt att acceptera att jag inte förstod allt. Jag sökte efter mönster, ledtrådar och bestämde mig till slut för att försöka förstå att jag inte förstod. Kanske är det grejen. Flyta med, känna känslan.

Läs mer om Susanna Lundins roman hos SvD, DN, GP och BT.