onsdag 10 juli 2013

Moranthology (Caitlin Moran)

Är det hela Sverige eller Göteborg och Andres Lokko som älskar England? Utan den kärleken hade 350 sidor teve- kändis- och inrikespolitik-krönikor, med undantag för en intervju med Lady Gaga i Berlin utspelande sig på öriket och bland lokala kändisar (nu räknar vi Keith Richards och Paul McCartney som rent brittiska angelägenheter för att få igenom budskapet) bara varit underhållande eftersom Moran är witty som bara en Britty kan vara. Har man engelsk populärkultur i blodomloppet sedan man lyssnade på glamrock som åttaåring är dessutom ämnesvalen en fröjd. Visst vill man följa med bakom kulisserna på inspelningen av Doctor Who trots att man har ytterst vaga minnesbilder av denna walesiska motsvarighet till Tårtan (chansar här)? Visst är det underbart att läsa fem år gamla slaktningar av intrigen i Downton Abbey? Prinsbröllopet, någon? Eastenders, BBC, David Cameron, chips smaksatta som pommes frites, en ekorre vars stora genitalier blir riksnyhet via en dokusåpa? Motsvarande skrivet av en fransman hade passerat förbi utan att röra mig i ryggen (undantaget ekorren), men det här är ju swinging London och därmed helt underbart.

How to be a woman blev ärligt talat lite tjatig emellanåt och kanske, kanske är del fyra lite tröttande även här, men vi glömmer det och berättar om när Moran blir riktigt, riktigt bra. Hon skriver väldigt personligt om politik och när hon skriver om sig själv, med politiken bara implicit, är det som starkast. Bakom onelinersprutan finns en ung tjej från Wolverhampton som fortfarande semestrar på ställen som hennes alternativa familj tog henne till som obekväm trettonåring. Blir man sugen på att åka till Wales på badsemester så vet man att man läst något häpnadsväckande. Berättelsen om det lokala biblioteket som hennes andra hem under uppväxten är rörande och upprörande med sin protest mot de "tillfälliga" massnedläggningarna av kommunala bibliotek. Hennes text om varför kultur är nödvändig skall jag memorera i sin helhet för framtida diskussioner (denna krönika har titeln The Gay Moonlanding vilket är tillräckligt genialt i sig). Dessa pärlor staplas på varandra i mitten av boken, eller hade gjort om pärlor kunnat staplas på varandra.

Lite bonusinformation: Caitlin Morans silverfärgade slinga är slingad och inte partiell gråhårighet. Till sin förskräckelse har hon märkt att denna, hennes enda, stilmässiga orginalidé börjat kopieras utan att hennes roll riktigt uppmärksammats. Sedan skall jag på försök när det är möjligt följa de författare jag läser på Twitter, något som jag turligt nog kom på med två dygn kvar av Moranthology. Morans twitterstil är... icke-restriktiv... riklig. Jag har tillbringat en eftermiddag i tevesoffan med henne när en britt vann Wimbledon och det var som att tillbringa en eftermiddag i tevesoffan med henne. Bakfull. Hon alltså.

Note to self: Beställ BBC-serierna Sherlock och The Hour pronto. Morans kall är att vara den som pekar ut de bra grejorna.

/Gästbloggare M

6 kommentarer:

  1. Gillar hon Sherlock? :D Då kan jag nog inget annat än gilla henne. Mmmrrrh! (Ja, jag låter så när jag spinner.) Borde ta mig an henne snart ^^

    SvaraRadera
  2. Hon gillar Sherlock och han med det roliga namnet som spelar Sherlock. Minst två krönikor hängde hon på inspelningsplatsen och i ett par till hajpade hon de bägge säsongernas inledningsavsnitt.

    Hon gillade som sagt Doctor Who och, tror jag, han som spelade Doctor Who. Om du vill ha fler tips alltså :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han går under smeknamnet Lover Boy i min vänskapskrets, så trånande och hajpande låter lovande! Och ja; de avsnitten är grymma! Nu får det nog bli Sherlock-maraton idag, tror jag. Och en Moranthology-inköpsrunda.

      Jag är lite rädd för att börja titta på Dr Who, det är ju en riktig evighetsserie; tänk om jag fastnar och inte kommer loss!

      Radera
  3. Jag håller med om allt om morantologi och Moran och vill nu slänga mig in i tv-seriedebatten :-) Sherlock är riktigt genial (även om jag kanske inte är riktigt lika förälskad i mannen med det roliga namnet som Moran är, men han är bra). Doctor Who skulle jag nog inte kalla en "walesisk motsvarighet till tårtan" även om jag älskar formuleringen ;-), kanske kan de tidigare säsongerna (det är ju en femtio år lång serie...)falla inom beskrivningen (har inte sett) men de från 2005 och framåt befinner sig på mer normal tv-serienivå när det gäller specialeffekter och så. Jag är ju som total Whonörd inte särskilt objektiv men jag tycker absolut inte att du Elen ska vara rädd, börja inte från början bara. Det funkar jättebra att hoppa in, förslagsvis i första nya säsongen från 2005 med Christopher Eccleston eller säsongen efter med den av Moran (och många andra) så älskade David Tennant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När strävan efter sanning ställs mot en klatschig formulering väljer bloggaren alltid formuleringen. Det är ett hårt mediaklimat därute.

      Radera
    2. Ska försöka samla tid och ro att ge Whoandet en chans! Tack för säsongstipset, har känt mig mer än lagom vilsen.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!