Orange Is The New Black: pornografi för Latte Sippin Liberals

Netflix, teveseriernas Spotify med viss reservation, producerar orginalserier. Gästbloggaren lockades att teckna ett abonnemang á 79 kronor per månad (första gratis, ingen bindningstid) för att se säsong fyra av den i förtid nedlagda kultserien och i maj av Netflix återupplivade Arrested Development (fråga mig vad den hette på svenska när någon av våra kommersiella dåliga ursäkter till kanaler visade den så kan vi dela en skämskudde). Om Arrested Development skulle jag kunna skriva spaltmeter, men nu könsstereotypar vi stenhårt och antar att den här bloggens läsare är mer intresserade av Netflix purfärska Orange Is The New Black, en kvinnofängelseserie (baserad på en bok; Jeez, kunde jag inte använt det argumentet istället för genusgrejen; nåja, så dags att tänka på det nu). Jag har aldrig sett en fängelseserie (att vakna i soffan vid halvtretiden framför Kvinnofängelset räknas inte) men ett antal faktorer samverkade (för att nämna några så visade sig den relativt usla 3G-täckningen i sommarstugan räcka till och Gravity´s Rainbow vara en iofs fantastisk bok, men krävande och SvD hajpade) till att Gästbloggaren binge-watchade tretton avsnitt på tre dygn. Den var fantastiskt bra. Och moraliskt förkastlig.

Piper Chapman är en WASP (White Anglo-Saxian Protestant), en yuppie ( när kom det uttrycket tillbaka) och en entreprenör i den hemgjorda tvålbranschen (ordet entreprenör används inte i serien, ville bara visa att jag lärde mig stava till det för ett knappt år sedan) som hamnar i fängelse för en tio år gammal pengasmuggling åt sin flickvän, tillika knarkhandlare. Och vet ni vad - den före detta flickvännen visar sig sitta på samma fängelse som det Piper äntrar, avlämnad av sin pojkvän som hon snart skall gifta sig med. Inte bra mumlar ni och ni har rätt. Här skall inte avslöjas så mycket mer än att fängelsemiljön får den förväntade shockartade effekten på den oförberedda Chapman (det är efternamn som gäller interner emellan) och att hennes medfångar är en skön samling människor som lever sina liv i det mikrokosmos anstalten utgör. Och serien är verkligen underbar - en blandning av humor, drama och feelgood. Det är feelgoodbiten som är problemet. Efter några avsnitt äntrar en ung kvinna med någon variant av Jesuskomplex scenen och hon visar sig bli Chapmans huvudfiende innanför murarna. Kvinnan är ett koncentrat av fördomar om den outbildade väljarbasen för den kristna högern kan man sammanfatta utan att avslöja för mycket och hur ofta det än överkommuniceras att Pipers liberala självgoda ekologiska lilla jag kanske inte är oproblematiskt det heller osar det förakt över det här porträttet, möjligtvis till viss del räddat av ett så kraftigt överspel att man kan hävda att det är en uppenbar karikatyr. Motsvarande hade varit helt omöjligt i en svensk produktion (en Sverigedemokrat hade typiskt porträtterats som en överklassnazist snarare än underklass till exempel) och den varianten av politisk korrekthet föredrar jag sju dagar i veckan före den amerikanska. När ni nu pungar ut med noll spänn och blåser igenom Orange... får ni lova mig att ni inte sitter och känner er upplysta och frigjorda på den outbildade underklassens bekostnad. Lova! Och sedan kör ni Arrested Development de kvarvarande 27 dagarna av gratismånaden och verifierar att den håller bokbloggarklass.

/Gästbloggare M