torsdag 18 februari 2016

vänligen Lars Lerin - om en gubbe som vill vara tant

Jag överdriver inte här - på min blogg finns fler än 100 inlägg som på något sätt nämner konstnären Lars Lerin. Ändå kommer det här nu ett till, det är gubbvecka på Kulturkollo och jag måste bara skriva några ord om den värmländske konstnären som tillbringat så mycket av sin ungdom med att vistas med äldre människor. Hans porträtt av vännen Axel i den senaste boken är ett ömsint tidsdokument över gubbar som inte längre verkar finnas kvar. Nu kan jag då inte kalla Lars Lerin för gubbe men i Tv-serien Vänligen Lars Lerin kallar han sig faktiskt själv gubbe - en gubbe som känner sig som en tant.

Igår sändes det sista avsnittet och har man missat så ska man absolut titta ikapp på play. Programidén är enkel och synnerligen effektiv. Lars ger sig ut i världen för att hitta en vän, han besöker sex olika människor som han tror sig kunna ha något gemensamt med. Några av avsnitten känns ganska krystade, de överlever på Lars äkta förundran inför livet och brutala ärlighet och han lyckas att knacka ett litet hål till och med på Mikael Persbrandts fasad. (Snälla värld vad den mannen är intresserad av kameran, han tittar inte på den han pratar med överhuvudtaget - bara på var kameran är.)  Mötet med GW - gubbarnas gubbe - gillade jag men såklart är det avsnittet med Nino Ramsby som jag minns allra bäst. Så snart dörren öppnas så glimmar det till och vänskapen och kärleken går rätt genom rutan, samtalet om kön och könstillhörighet hör till det finaste jag sett på Tv på flera år.

 

2 kommentarer:

  1. Instämmer, det avsnittet var helt underbart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra av dig här på bloggen Ulla.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!