Nu har Bannerhed valt att kalla sin huvudperson Urban och han kommer förvisso från Blekinge och intresset för fåglar har utvecklats till samlandet av fågelägg. Hur som, jag blir så ledsen av att läsa om hur livet blev för Urban. Han som flyttar till storstan för att studera, han som bråkar om arvet efter sin far, han som inte tycker sig passa in på universitetet, han som vill skriva och filma och se på livet genom en lins. Han som prövar på att ha ett förhållande med Karin. När det tar slut så tappar Urban fotfästet totalt, han blir allt mer observatören som ställer sig utanför livet. Han sitter på biblioteket och fluktar på en tjej genom sin kikare, han går till sin tålmodiga terapeut och han onanerar. Satsen fryser han in i sin mammas äggkoppar, numrerat och klart om det skulle bli aktuellt med att hans säd skulle behövas för att befrukta ett ägg. Han är paniskt rädd för döden och förhör sig om huruvida han skall kunna bli nedfryst i USA, och vad det skulle kosta samtidigt som att han inte lever i verkligheten alls. Livet är ett icke-liv i väntan på det eviga livet ...
I verkligheten finns minnet av sveket mot sin mor kvar, hon som en gång var hans trygghet och som senare i livet hamnade på mentalsjukhus. Breven från henne på institutionen är hjärtskärande och de gör att jag förstår mig på Urban allt mindre. Hur kan man överge en så sjuk människa, så ensam? Gränsen mellan sjuk och frisk blir allt mer utsuddad när jag läser och det här är ingen lättsam roman. Ruskigt omskakande och väldigt otäck. Hur han ens ska kunna samtala om den på mässan är en fråga, hur talar man om den här texten utan att bli helt förtvivlad själv, och hur var den att skriva?
Tomas Bannerheds programpunkter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!