För nästan exakt ett år sedan tog M årets, och skulle det visa sig livets, sista dopp. Vi cyklade en varm septemberhelg till Rörastrand och kaffetermosen var som alltid med. För ett år sedan hade han inte varit hos läkaren ännu. Han mådde inte bra, han hade beställt tid och vi väntade på besöket. Så fort förändrar sig livet, från ett liv mitt i steget till att några månader senare inte längre finnas. Fem månaders sjukdom är samtidigt mycket länge och väldigt kort. Så går dagarna och idag är det den femte igen. Ytterligare fem månader har gått och också de har passerat mycket fort och mycket långsamt. Jag trodde väl i min naiva enfald att bara sommaren var över så skulle tomheten och saknaden fyllas med vardag och vanlighet igen. Jag var dåligt förberedd på att nu kommer tiden när jag ska uppleva allt en gång till. M sa ett antal gånger till mig, vad har du att lipa för det är ju inte du som ska dö.
Sant. Vad har man att klaga på när man faktiskt lever? Intet.
Det är alldeles ofattbart. Han ser så stark, glad och frisk ut, även om ni hade en aning om att något inte stod rätt till. Hur är det ens möjligt att kroppen bryts ner på så kort tid, jag förstår det knappt.
SvaraRaderaJag har tänkt mycket på det där med att vi som är kvar i livet HAR just det som många andra så hett skulle önskat; alla de som var mitt i livet och älskade det, men inte fick möjligheten. Jag måste få gråta och sörja dem jag mist, men även då glädjas åt att jag är kvar. Ta vara på det som jag har och som de döda hade önskat att de kunde få. Jag fyllde år förra veckan och tänkte först: nu går det bara utför, nu är jag på mitt livshöjdpunkt och det slutar bara neråt. Men sedan: vad jag är innerligt lycklig över att jag ändå får leva!
Kram till dig, Anna. //Mona
Det är svårt att förstå, jag tänker på dig. Ofta.
SvaraRadera