Nawal el Saadawi - la grand old dame

Nawal el Saadawi börjar sitt seminarie med att berätta att hon är 88 år gammal och att hon är tacksam och glad över att vara frisk och att hon fortfarande kan resa och uppleva möten med människor. Johar Bendjelloul börjar med att fråga henne om hennes erfarenheter av att leva och verka som dissident i Egypten. Hur har det påverkat henne och hennes liv? Hon satt i fängelse under en tid i Egypten och hon menar att det handlar om hur man möter svårigheter i livet. Det handlar om att se möjligheterna med att sitta i fängelse och befinna sig i exil, hon menar att hon skrev en av sina bästa böcker - Memoirs from the Women's Prison - på toalettpapper och med en sminkpenna just när hon satt fängslad i Anwar Sadats Egypten. Hon levde sedan 20 år i USA i exil och det gjorde henne mer observant och hon fick andra perspektiv och erfarenheter.

Hon har gått genom livet med optimism och hopp om att förändra och den optimismen har hon fått med sig från sin familj.  Hon berättar om att hon deltog i den arabiska våren och den tiden kändes som att hon blev pånyttfödd men revolutionen avstannade. Människor blev skrämda av hur hela världsordningen skakades och stora ekonomiska värden stod på spel. Att använda religionen som ett sätt att så split och sära på människor menar hon var en plan för att splittra människorna så att de inte framstod som eniga. Hon kritiserar global media som hon menar upprepar de lögner som spridits. Det finns våld mot de mänskliga rättigheterna överallt, lögnerna om demokrati och mänskliga  rättigheter måste avslöjas annars kan ingen förändring ske. 

I Egypten (och i hela världen) är religion och politik nära sammanbundet, och det gör att den kvinnliga frigörelsen går framåt och bakåt. De rika världen överallt behöver religionen för att hålla resten av befolkningen i styr. Människor blir passiva och tappar hoppet, de slutar att kämpa. Vi är alla mycket känsliga för orättvisor och som barn så har man den känslan med sig. Sedan uppfostras man och utbildas till att tämja sin indignation över orättvisor. Desto äldre hon blir desto mer minns hon sin barndom och hon är i kontakt med den lilla flickan som hon var. Hon var en flicka som inte var lätt att få in i mallen, föräldrarna försökte skydda henne genom att gifta bort henne tidigt men tvärt emot andra vid samma tid så stödde de hennes utbildning och lät henne bli läkare. 

Det finns många typer av förtryck, mellan kön, religiös, politisk och klassförtryck och det är viktigt att man inte slutar kämpa. 

På frågan om tankar om nobelpriset så svarar hon att det bästa priset av alla för henne är att bli läst av många, i hemmen i Egypten kan man numer hitta hennes böcker och de läses av gamla som unga. Det är hennes belöning. Inte att bli uppmärksammad av eliten.

På bloggen finns många texter om hennes böcker. Sök på hennes namn så dyker de upp!