Vi möts på museet av Anne Youngson är en vacker liten berättelse som handlar om att det är möjligt att möta en ny människa som blir betydelsefull i ens liv trots att man är mer än medelålders och trots att man egentligen inte har planerat det så. Det börjar med att Tina börjar bläddra i en bok som handlar om Tollundmannen, Jylland: Mossarnas folk. Hon har haft en bild av mossliket från järnåldern uppsatt på sin anslagstavla ända sedan hon var skolflicka och nu får hon lust att skriva till författaren. Han lever inte längre men det kommer ett brev från museet i Silkeborg, Anders Larsen erbjuder sig att svara på hennes frågor och så inleds en korrespondens. Snart förflyttar brevens innehåll från järnåldersboplatser till livet i allmänhet och det visar sig att de har mycket att samtala om. Anders lever ett stilla liv som museiman och änkling och Tina är bunden till jorden, hon är ingift lantbrukarhustru i ett familjeföretag som innebär arbete nära årstidernas växlingar. Han älskar musik, hon älskar poesi och deras samtal blir allt uppriktigare. Vad är det där man kallar livet? Vad vill man fylla det med?
Anne Youngson svarar i viss mån själv på frågorna genom att debutera vid mogen ålder med en roman, hon fullföljer med den en dröm som hon haft och hennes passion för skrivande lyser genom sidorna. Jag tycker mycket om att följa Tinas och Anders vänskap och omsorg om varandra som växer genom boken, de är på många sätt barn av sin tid och sin uppväxt men de uppmuntrar varandra att våga kasta loss en smula. Man sitter ju bara och hoppas att de så småningom faktiskt ska mötas på det där museet, jag tror att de skulle trivas tillsammans också IRL. Trivsam och lågmält charmig är adjektiv jag väljer för att beskriva den här romanen. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!