americanah - Chimamandas nya är läst!

"I discovered race in America and it fascinated me."

Americanah  - efterlängtade nya roman av Chimamanda Ngozi Adichie! Visst har jag lagt förväntningsribban mycket högt, väntat på romanen har jag gjort och bevakat på adlibris för att kunna få den i min hand så snart som bara möjligt. Då gäller det att inte ha så höga förväntningar att det sedan bara blir platt fall av alltihop... 

Och ja. Lite pannekaka men också mycket, mycket läsvärt blir min dom. 

- Det här är en bok om hår. Så säger Adichie själv i en intervju och håret: det afrikanska, krusiga, bångstyriga och svårtämjda får bli en symbol för den svåra frågan om identitiet och ras. Spelar ras någon roll i det amerikanska samhället idag när presidenten själv är mandelfärgad och har en helsvart fru? Visserligen rakpermanentad, men ändå?

En americanah är en välutbildad afrikansk kvinna som anpassar sig till livet i USA, rakpermanentar sitt hår, talar med amerikansk brytning trots att afrikansk engelska är modersmålet och hon anstränger sig så för att passa in att hon till slut inte passar in någonstans. En sådan prövar Ifumelu att bli men där är något som skaver. Trots framgång i karriär, ett kärleksfullt förhållande med en WASP och materiell trygghet kan hon aldrig bli en riktig amerikan. Det här är en mycket politisk roman som vill diskutera svåra frågor med oss och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en frisörsalong? Ett ställe där de flesta frågor kan avhandlas och där olika människor möts av en slump.

Ifemelu ska alltså flytta tillbaka till Nigeria, efter tio år i USA har hon tagit kontakt med sin ungdomskärlek Obineze och för att vara redo för resan måste hon få sitt hår flätat. Under den långa sittningen får jag som läser både Ifemelus och Obinezes liv återberättat för mig. Deras barndoms och ungdomskärlek är vacker och hängiven och när de skiljs åt lovar de varandra trohet. Berättelsen tar mig med till USA och London, till en känsla av utanförskap och exil och en obändigt enveten livsgnista. De kämpar båda för utbildning, trygghet och ett liv som de kan erkänna som äkta. De brottas båda med sina identiteter och Ifemelus sätt att göra sin röst hörd är att starta en blogg om rasfrågor.

Just insnitten från bloggen i romanen, och detta från en inbiten bloggare, mind you, stör mig faktiskt en smula. Det är texter som snyggt passas in i handlingen men som publiceras i sin helhet och blir för mycket upplysnings/provokationstexter för mig. Jag ser deras sprängkraft med titlar som: Understanding America for the Non-American Black: American Tribalism eller: To my Fellow Non-American Blacks: In America, You Are Black, Baby. Jag kan se att de är välskrivna och ofta mycket ironiska i sina underdrifter och missförstånd men jag kände inte att de riktigt hörde hemma i den här romanen. 

Det är nämligen en underbar roman, berättelsen håller så bra utan att det politiska budskapet skrivs mig på näsan med blogginlägg. Jag förstår ändå den debatt som Adichie vill föra med hjälp av sin bok och den känns som en fortsättning på novellsamlingen Det där som nästan kväver mig. The Thing Around Your Neck är och verkar fortsatt vara hudfärgen. 

Har någon, händelsevis, missat hennes två tidigare romaner En halv gul sol och Lila Hibiscus så länkar jag till mina texter. Missa inte hennes författarskap!

Läs också The Guardians recension.