Samtidigt som man får följa Julia i nutid så får man också läsa om Valter, en man som är mycket bitter på livet som det blev. De två historierna vävs förstås samman och kanske är det min enda invändning mot den här psykologiska spänningsromanen. Jag är lite trött på det där med flera tidsplan som ska kommentera varandra, precis som kursiverad text så är det lite överanvänt enligt mig.
Precis som i Mannen mellan väggarna så tar Ångström en vardaglig miljö eller situation och börjar spinna loss runt det. Jag minns när vår bokcirkel satt i vår lägenhet och började skoja om att det bodde någon mellan våra väggar och visst är det så att man undrar om man verkligen känner den man bor tillsammans med alls emellanåt. Hon gör den lilla glidningen så verklig att man tror på det som händer, jag blir riktigt skrämd emellanåt och det är ju egentligen inte klokt att jag läste Camilla Sten och den här inom bara några veckor. Nu är min kvot av psykologiska thrillers som gränsar till skräckgenren fylld för ett ordentligt tag, helt klart.
Låter ju som en bok som kan funka som tidsfördriv. :) Även jag är rätt trött på det där med två tidsplan. Ett problem är att det alldeles för ofta är ett tidsplan som är klart bättre och då hade jag hellre sett en berättelse med fokus på bara det.
SvaraRaderaJa, det är sant. Det är obalansen mellan dem som stör i vissa böcker. I den här så är det nog mest att det blir lite övertydligt vad som väntar
SvaraRadera