den exotiska landsbygden

Där finns en skillnad mellan att kalla landsbygden exotísk och att kalla den idyllisk, det konstaterar Tomas Bannerhed  i samtalet med Katarina Fägerskiöld och Stewe Claesson. De har alla tre skrivit romaner med landsbygden som spelplats och känslan av avfolkning - nedmontering - domedag är stark. Det handlar om att gestalta brytningen mellan gammat och nytt.  Tomas menar att på landsbygden är utsattheten mer påtaglig, man är mer ensam under stjärnorna och naturens växlingar och arbetets spår i landskapet ger livet en annan lunk. De har alla tre i sina romaner berättat om ett långsamt förlopp, i Stewes bok handlar det om en vänskap som sakta växer fram med hjälp av poesi, i Tomas bok handlar det om att vilja någonannastans och en flykt in i naturen som tröst. I Katarinas bok går tiden och den unga huvudpersonen lever mest oreflekterat på. Inte mycket händer, eller så är det så att allt händer fast inte på ytan: Det är språket som driver berättelserna inte intrigen. Visst är landsbygden i visst mått exotisk i dagens samhälle eftersom så få människor lever där eller ens vill leva där men vi vill gärna åka till landet för att rekreera oss. Där finns en motsägelsefullhet som jag kan hålla med om.

Stewe Claesson sa skämtsamt att ni vet väl att det här seminariet håller på två timmar till? Så var det, samtalet kunde varat en god stund till och vi gick alla därifrån med ett leende på läpparna, det var ett underhållande samtal med många kloka tankar.

Min text om Katarinas bok Åsen och Tomas bok Korparna.