Läsaren heter den sjunde novellen i Englanders samling

Näst sista novellen i Englanders novellsamling heter Läsaren och här delar jag några tankar som vi lyfte i cirkeln:

Lotten: Nu är vi tillbaka i “författarskapet” tycker jag. Som läsare av många böcker så tilltalas jag av förhållandet Läsare-Författare. När han skriver "Någonstans hade en författare sänt ut något i världen, sänt ut det bara för att bara Författaren skulle finna det. Det var ett förhållande som var lika påtagligt och verkligt som en vänskap." så tycker jag man känner igen sig. Det är de stora läsupplevelserna som känns så.

Anna: Jag slås av den sorgsna tonen i hela novellen, författaren är uppenbart bortglömd och skulle kanske lika gärna slippa fara runt på förnedringens turné men den där ende läsaren, lyssnaren förföljer honom. Om detta må ni berätta om det också är så att lyssnaren bara finns inuti en själv... 

Känslan finns där att författaren känner ett uppdrag att berätta. Har man en enda som vill lyssna så är det ens plikt. För vem skriver författaren egentligen? För sin publik eller för sig själv?

Erika: Jag upplever en sorg hos Författaren, var är alla läsare, lyssnare, förutom den enda som följer med honom på hans resa. Alla har vi något att säga men vem vill egentligen lyssna? (...)
Skrivandet är terapi och oavsett om det finns någon läsare så ger det Författaren tröst och styrka.

Missa inte reportaget i SvD om Englander - där kan man läsa att han är mycket noggrann med detaljer och arbetar extremt långsamt. Missade man totalsågningen av samlingen i samma tidning så passar jag på att länka den också.

Vi som pratar Englanders noveller är:
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

- en novellvåg i bokbloggarhavet -