tropiska fiskar - en afrikansk novellsamling

Tropiska fiskar heter Doreen Bainganas novellsamling med det mycket vackra omslaget. I den får jag möta tre ugandiska systrar och i novellglimtar följa dem från barndom till vuxen ålder. Patti, Rosa och Christine växer upp med en mor som är statstjänsteman och märkligt frånvarande i texterna, fadern dör till följd av alkoholmissbruk och systrarna tillbringar sina tonår på internatskola. Det är en av miljöerna i samlingen, en annan är barndomshemmet och universitetet. Jag får också vara med om hur Christine utvandrar till USA och teman som identitet, sexualitet, exil och konsten/drömmen att vara kvinna återkommer genom alla texterna. Bainganas skriver om flickor som växer upp till kvinnor som finner sig i roller och mönster som de har mycket svårt att bryta. Trots att Christine flyttar till andra sidan jorden befinner hon sig i samma labyrint av förväntningar och könsroller som hon gjorde i Uganda.

Ingenting annat fanns än det trista, undergivna accepterandet av det oundvikliga, är den mening som sammanfattar samlingens starkaste novell som sätter sig som ett brännmärke i minnet. Ett tackbrev är det som den äldsta systern Rosa skriver till sin före detta pojkvän David, hon hyllar livet, hon lovsjunger livet och lusten som gav henne döden. Oerhört stark text om HIV och tankarna går till Gardells böcker om sjukdomen där ilskan över hur människor, unga människor med livet framför sig dör. Bainganas text däremot utstrålar en resignation över hur en hel generation dör och hur ett accepterat sexuellt beteende med män som k****ar runt gör att infektionen sprids. En känsla som kan förstås när jag läser Ugandas Global AIDS Response Progress Report som berättar att 1.2 miljoner människor i landet är infekterade (2012) och av dem är 70 % kvinnor och barn. Hennes novell lämnar spår som inte går att sudda ut! Läs!

SvD skriver också.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -