de fördömda - en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft

 

 

Till det undersköna, moderna konstmuseet utanför Köpenhamn kommer en av mina litterära idoler i augusti. Klart att jag måste se denna exceptionella kvinna i verkligheten åtminstone en gång i livet. Biljett bokad. Jag har följt hennes författarskap från tidigt 80-tal och läst många, många böcker av JCO. Men ... de senaste åren har min begeistring mattats. Jag tycker ibland att det blir för mycket av allt. Lilla himlafågel och En fager mö är de två senaste som jag gett mig på och som jag gillat sådär halvhjärtat. Tyvärr blir det samma betyg för De fördömda.  Och varför skriva så långt?

Ska jag vara ärlig så var det här en bok som jag kämpade mig igenom de sista 200 sidorna. Tegelsten om tidiga 1900-talets Princeton där det tycks som ett helt samhälle, en hel släkt, har drabbat av en förbannelse. Kvinnorna skändas och vanäras, barnen dör och männen dödas eller blir galna. Olika medlemmar i samhället tar sig an de oförklarliga händelserna på olika sätt. Någon förklarar det med religion, andra ser sig som medlemmar i en novell av Edgar Allen Poe, är det undermedvetna drifter som kommer i dagen genom hypnos eller går allt att rationellt förklara? En lektor försöker skapa en analytiskt förklaring á la Sherlock Holmes och han förvillar sig helt in i diagrammens värld. JCO tar här ett skräckgotiskt grepp och vrider om det ett par varv extra, genom sin berättelse om förbannelsen sätter hon tummen på ett antal företeelser i tiden som måhända präglar oss än i dag. Det är romanens styrka, särskilt de gripande och spännande kvinnoporträtten.

För kvinnan, som av naturen belastats med en börd tyngre än mannen - det vill säga fortplantning - måste bedömas med tolerans och överseende på de områden där hon oavsiktligt ligger långt efter mannen.

Citatet skildrar männens syn på de borgerliga kvinnorna, sexualiteten skrämmer och om det underlägsna könet uttrycker en åsikt eller önskan om att leva ett självständigt liv så ses de som okvinnliga och avvikande. Tänkandet skall reserveras åt männen. Det begränsade levnadsutrymmet och sysslolösheten hos många av de här kvinnorna gör dem oerhört uppmärksamma på sin egen kropp, de ses som nervklena och överkänsliga och skall skyddas från verkligheten. Samtidigt visar JCO på en annan kvinna, den starka hustrun som närmast är förutsättningen för männens framgångar i universitetsvärlden. Männen skildras nästan uteslutande som egoistiska, självupptagna figurer som har fullt sjå med att leva upp till det förväntade idealet. De unga idealistiska männen har också svårt att hitta sin väg ut ur traditionen. De socialistiska idelaen verkar vara en väg men också den befolkas av män med unkna värderingar. När männen i början av den här romanen inte lyckas skydda en av sina unga kvinnor av oförvitlig börd, Annabel Slade, från att bli bortrövad vid altaret så får den manliga självbilden sig en rejäl knäck. Den sömniga lilla universitetsstaden blir sig sedan inte längre lik.

De fördömda är en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft. JCO använder ett antal olika skrivgenrer: både berättande prosa. saga, lyrik, brev och dagböcker och mitt i alltihop finns den allvetande berättaren, krönikören. Historikern som ska reda ut, skriver efterord och fotnötter för att diskutera textens trovärdighet. Jag erkänner villigt att jag har svårt för böcker med mystik, spökerier och diverse vålnader som ska exemplifiera och belysa problem i samhället så det var ingen nyhet att jag skulle invända mot det men JCO använder dessutom den här tröttsamma besserwissern för att orera och undervisa om historikerns dilemman och skrivandets svåra hantverk. Just det är en av mina stora invändningar, jag vill inte bli så uppenbart skriven på näsan, jag vill inte heller se en i grunden riktigt bra roman förvilla sig på vägen och bli omständig. Lite synd är det faktiskt.

Jag jämförde i ett tidigare inlägg JCO med Donna Tartt, de är båda verkligt stora amerikanska berättare som inte väjer för att peta på och röra runt i det trasiga och solkiga både hos individerna och samhället. De skriver viktiga, och ibland vidrigt ärliga, berättelser om dåtid och samtid, hur de möjligen hänger ihop. Rekommenderas, men man måste ha gott om tid och så får man inte känna sig korkad när man inte fattar alla blinkningar till kända verk. Halva den amerikanska litteraturhistorian fläktar förbi i De fördömda. Jag fastnar vid Emily Dickinsons dikt som skulle kunna vara JCO s motto för den här romanen:

Berätta hela sanningen, men gör det vinklat -
Framgången ligger i en omskrivning
Alltför tydligt för vår svaga förtjusning
Sanningens ljuvliga överraskning
Som man förenklar blixten för ett barn
Och ger den en förklaring
Så måste sanningen tändas gradvis
Om inte mänskligheten ska förblindas -

Läs undesterckaren om Emily Dickinsons poesi  och jag bjuder också dikten i original:

Tell all the truth but tell it slant

BY EMILY DICKINSON

Tell all the truth but tell it slant —

Success in Circuit lies

Too bright for our infirm Delight

The Truth's superb surprise

As Lightning to the Children eased

With explanation kind

The Truth must dazzle gradually

Or every man be blind —

Emily Dickinson, "Tell all the truth but tell it slant" from The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition, ed by Ralph W. Franklin. Copyright © 1998 by Emily Dickinson.  Reprinted by permission of The Belknap Press of Harvard University Press.

Source: The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition (The Belknap Press of Harvard University Press, 1998