Anna Fredriksson har mutat in genren "samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern" på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i Augustiresan.
Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.
Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart!
- repris från 2013 -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!