lördag 7 april 2012

ingenbarnsland

Fika. Fan vad det ordet irriterade henne.


Fika är allt det där som är svenskt, det som verkar alldeles ouppnåeligt och henne är Miira, huvudpersonen i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. När jag skulle skriva om den här på bloggen så slant tangenterna hela tiden till inget.barns.land. Berättelsen handlar om den studiebegåvade svenskfödda tjejen med finska föräldrar som inte får lov att vara barn. Uppväxtskildringen som utspelar sig  i miljonprogrammmet Gårdsten handlar om en miljö där barnen ofta får klara sig bäst de kan, föräldrarna arbetar hårt och längtar efter sitt hemland och samhället uppfattas som några människor som finns där bara för att hindra. Myndigheter och skola stjälper, inte hjälper och Miira protesterar på det sätt hon kan; skadegörelse, snatterier och skolk. När Miira trots allt får möjlighet att förändra är det så svårt att ta de chanserna, hennes känsla av att inte höra till, inte duga är så stark att reptilhjärnan reagerar med försvar, varje gång.

Eftersom jag gjort del av min lärarpraktik i "Rövmosseskolan" så började jag grunna mycket över skolans roll i det här utanförskapet. Miira och hennes klasskamrater går i en "finneklass" på skolan och Miira absolut hatar det. Hon ser sina framtidsmöjligheter flyga sin kos när hon buntas samman med alla andra finska barn, trots att hon är född i Sverige får Miira läsa sfi-svenska, studietraditionen är obefintlig i klassen och Miira känner sig fånge i en CP-klass. Eija Hetekivi Olsson beskriver en skolgång där lärarna särbehandlar klassen, standarden är låg och inget av språken blir rikt. Jag undrar hur en så god tanke kunde gå så fel?

Forskning kring språkinlärning hävdar att det är viktigt att ha ett starkt modersmål för att tillägna sig ett nytt språk, samhället ville troligen väl när de startade särskilda modersmålsklasser men blev de en begränsning istället för en språngbräda i in två starka språk? Jag var tvungen att prata om det med min goa kollega M som är jämnårig med Eija, har gått i finskspråkig grundskola och har en helt annan bild. Hennes erfarenhet är att båda språken blev starka, det fanns en framtidstro, sammanhållning och positiv social kontroll inom gruppen vilket gjorde att de allra flesta barnen fick möjligheter till utbildning som deras föräldrar aldrig fick.

Här finns väldigt olika bilder av det som skulle bli så bra och för en del blev så fel och jag är glad över att jag läst Ingenbarnsland. Den ger mig en bild av Sverige som jag sällan läser om på ett språk som jag aldrig mött i en roman tidigare. Det som kan komma närmast av de författare jag läst är kanske Susanna Alakoski (språket) eller möjligen Åsa Linderborg  men Hetekivi Olssons bok är så säreget berättad och en så arg uppgörelse med de svenska samhället att den tidvid är jobbig att läsa. Där finns våld, övergrepp och vilsenhet och en övergivenhet som är hjärtskärande. Jag läser den som en starkt självbiografisk bok och jag blir så nyfiken på hur det går för Miira. Jag hoppas det kommer en uppföljare där jag får möta henne igen, jag har tagit den här struliga, envetna och begåvade tjejen till mig och vill veta mer. Mycket mer!

6 kommentarer:

  1. Kul att läsa dina intryck (bra skrivet förresten!) av boken. Mig gjorde den ett väldigt starkt intryck på.
    Ser att du läser Innan jag brinner. Ska bli intressant att läsa vad du tycker om den också. Jag läste den förra året (på norska).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, innan jag brinner verkar riktigt bra hittills.

      Radera
  2. Är sugen på att läsa, men är rädd att den kommer för nära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja både den här och Havsmannen är drabbande berättelser. läsvärda men man får filtrera lite.

      Radera
  3. Visst var den FANTASTISK! Jag älskade den, men läste den absolut inte alls som självbiografisk utan som en fiktiv roman eftersom jag annars lätt blir lite anti. Men det är nog den bästa jag läst hittills i år. Intressant att läsa dina tankar från ett lärarperspektiv. Serdina kommentarer ovan, att du läser Innan jag brinner, jag läste den i helgen. Tycker du den var bra? Kul att vi läser så många samma böcker nu, vi borde diskutera dem mer (jag läste också havsmannen häromveckan). :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den var något alldeles extra och jag kommer på mig själv att tänka på den igen och igen. Just jämförelse mellan Miira och Nellas sätt att hantera sina utanförskap har jag funderat på. Innan jag brinner håller jag på att läsa och det ska bli spännande att läsa din text om den. Jag diskuterar gärna böckerna, det är så intressant med olika perspektiv.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!