Bengal Nights (Mircea Eliade)

Rumänskt igen - kommande bokmässa skall gästbloggaren vara lite mer förberedd. Jag hade först missförstått min kollega I när hon tipsade om Bengal Nights som den enda kärleksromanen med ett svar. Det ges - tyvärr eller som tur är -  inte ett svar på frågan om kärlekens innersta väsen utan det skrevs så småningom en annan bok som svar på denna bok. Jag återkommer till detta senare, men om det nu inte ges en enkel lösning på gåtan så är Bengal Nights ändock en fulvacker skildring av allt vad kärlek är - hänförelse, självbedrägeri, inbilskhet, svartsjuka, romantik. Ja, ni vet. Och den är bra, så där fantastiskt kultboksbra (och 176 sidor - den perfekta längden på centraleuropeisk litteratur som tidigare slagits fast på bloggen) att det bara är att helhjärtat föra I:s tips vidare. Läs. Ni får en dos indisk religion och kultur på köpet, samt en inblick i den angloindiska bristen på bådadera.

Det är Calcutta på trettiotalet och en ung man, Alain, med oklar europeisk härkomst (Paris nämns), jobbar i en arbetsledarroll för en välbeställd hinduisk ingenjör och när Alain blir sjuk i malaria får han bo hos ingenjörens familj, som en son i huset. Alain misstänker att den illa dolda agendan är att han skall fås att gifta sig med familjens äldsta dotter, Maitreyi, en sextonårig poet i vardande. Efter detta anslag följer en brutalt ärlig skildring av Alains känslor och spel när han vacklar som en berusad mellan misstänksam europeisk (och manlig) överlägsenhet och allt mer innerliga romantiska känslor, för Maitreyi men också för Indien. Författaren Eliade blev religionshistoriker och redan när han skrev boken (1933 som tjugosexåring) fanns uppenbarligen intresset, för om kärnan i boken är den kamp mellan två personer som är en kärleksaffär finns de kulturella skillnaderna som fond med den angloindiska rasismen och förljugenheten som, väljer jag att tolka det som, en parallell till Alains inte alltid smickrande personliga drag. Eftersom ni skall läsa den avslöjar jag bara att den indiska kulturen, olyckligt nog för Alain, också visar sig ha en del intoleranta inslag och att den dolda agendan inte riktigt var den han trodde.

Alltså, det är ju nästan så illa att min första tolkning av I var korrekt - det vete tusan om man kommer så mycket närmare ett svar på gåtan än så här. Kärleken är nog så vacker, ful och tyvärr komplicerad att svaret inte kan bli mer distinkt än en 176-sidig fallstudie. Berättelsen om romanen som blev svaret på romanen är också spännande. Medan Eliade av någon anledning gömmer sig med fingerat namn, yrke och nationalitet i boken är föremålet för hans kärlek, Maitreyi Devi, återgiven med sitt faktiska namn, liksom hennes familj och en känd indier som Maitreyi studerat för. Enligt Wikipedia hade Eliade, god bless him, lovat Maitreyi att Bengal Nights inte skulle publiceras på engelska förrän efter hennes död. Den översattes dock till franska 1950 och fick då ett kommersiellt genombrott. Jag får inte ihop tidslinjen riktigt här, men Maitreyi, som blev poet och författare, läste Eliades bok först långt senare och skrev på sjuttiotalet svaret, sin version av kärlekshistorien, It Does Not Die. Tydligen ger den kvinnliga parten i förhållandet en helt annan bild av vad som faktiskt hände än den lite sexuellt skrytsamme Eliade. Varför blir man inte förvånad.

/Gästbloggare M