lördag 28 september 2013

Måste allt vara sant?



Vart tog romanen vägen? Vad har hänt med fiktionen? 

Det finns många som menar att det finns en sanning som man bara kommer åt med hjälp av fiktionen, vad beror det på att romaner allt mer byggs på egna erfarenheter? 

Autofiktion kan ha en poäng, man kommer snabbare åt det som bränner till, om man fastnar i sitt författarskap så kan man gå till sig själv. Ofta är det spännande att utforska hur någon annan tänker och känner och autofiktionen kan vara hämmande. 

Kjell Westö har gått från att skriva relativt autofiktivt men numer skriver han fiktivt och tycker om att leva sig in i andra tider, andra människor. Det kan vara problematiskt att använda t ex historiska personers livsöden eftersom det blir väldigt begränsande. Det finns så många parametrar som man ska ta hänsyn till och det kräver en balans.

När upphör en bok att vara en roman?  När blir den en biografi eller självbiografi? Hur ska man kunna vara trogen eller otrogen en verklig persons öde? Det kan kännas lite sorgligt att vi inte riktigt litar på hittepå utan vill ha en verklig bakgrund, det gäller att  tro på fantasins makt. Där finns en otrolig kraft i fiktionen. Där finns en verktygslåda för skrivandet som man kan leka med om man är väl förtrogen men just det där att hitta på är inte enkelt. 

Det är ju också så att Minnet är en svekfull vän och i författarlivet blandar man och ger - egna erfarenheter, fantasi och till slut kan gränsen närmast suddas ut. Inlevelse och ödmjukhet inför det man skapar är nyckelorden. Det är viktigt att budbäraren inte står framför budskapet.

Liljestrand har jag ännu inte läst, söker ni på Fredriksson, Westö och Teir så hittar ni mina texter,

2 kommentarer:

  1. Tack! Precis vad jag önskade :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser att det är mest anteckningar men lite substans smyger sig in...

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!