Sabine Durrant bygger upps spänningen skickligt och förlagstexten jämför med Gillian Flynn. Inte är de helt fel ute men den här Londonbaserade thrillern engagerar mig väldig mycket mindre än Gillian Flynns Gone Girl. . Inte för att det är dålig skrivet utan för att jag helt enkelt inte riktigt bryr mig om vad som hänt.
Boken börjar med att den snart 40-åriga dagteveprogramledaren Gaby Mortimer ger sig ut på jogginrunda. I parken bredvid det fashionabla bostadsområdet hittar hon en ung kvinna död. Polisen samlar snart ihop indicier som pekar på att Gaby själv kan vara inblandad och för att få den sanna historien berättad vänder hon sig till en ung journalist. Jag har lite svårt för miljöerna som beskrivs, Gaby har alla yttre attribut och verkligen allt att förlora. I ett försök att få behålla det så spelar hon högt, orimligt högt för att det riktigt ska vara trovärdigt.
Mitt betyg på den här spänningsromanen är nja. Det finns bättre i genren - varför inte Gone Girl till exempel!
Inte riktigt min kopp te heller, höll på att inte klara av att läsa klart för personerna engagerade inte heller mig överhuvudtaget.
SvaraRaderaDå tyckte vi likasamma!
RaderaDet där med att inte bry sig om vad som händer i boken eller med karaktärerna är ett fenomen som drabbar mig också när jag lyssnar på vissa ljudböcker. Undrar om det på något sätt blir tydligare i ljudböcker än i böcker jag läser, eftersom tempot blir långsammare.
SvaraRaderaKanske är det så. Det har jag inte riktigt tänkt på att det skulle vara annorlunda med pappers och ljudbok. Den hypotesen får jag komma ihåg och se om den stämmer nästa gång jag tappar intresset.
Radera