våldets historia - jag saknar något!

Våldets historia av Édouard Louis är en så snygg roman så att jag nästan inte läser klart. Jag kan se skicklighet och understundom briljans men också en distans som skrämmer bort mig som läsare. Kliniskt och med en tydlig agenda vill Louis berätta historien som han tycker sig ha berövats. Den då han en julaftonskväll blev våldtagen och nästan mördad. Det är en oerhört dramatisk och traumatisk händelse som han tvingas att berätta om och om igen, för poliser, för vårdpersonal och för sin familj. För varje gång han berättar så blir upplevelsen allt mindre hans egen och i den känslan har han skrivit den här självbiografiska romanen.

Berättarrösten är hans systers och kanske är det så att det bidrar till distansen, författaren låter någon annan berätta om händelsen som så genomgripande förändrade hans liv. En syster som lever kvar i den arbetarklass som författaren lämnat och som lägger sitt erfarenhetsraster ovanpå hans upplevelse. Membranet klass, kön och utbildning lägger sig emellan läsaren och författaren och jag vet inte om jag gillar just det greppet. Hur som så kommer jag inte riktigt nära och det saknar jag. I debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegeule var det ynnesten att få följa med in i pojkens huvud som var en av läsupplevelserna och det var fint.

Samtidigt så kan jag förstå Louis behov av att hålla den här romanen med sitt våldsamma innehåll en bit ifrån sig. Han berättade på Louisiana att han egentligen hade börjat skriva på en kärleksroman, men sen kom övergreppet och han var tvungen att byta spår. Jag är nu väldigt nyfiken på hur en kärleksroman skulle te sig i Louis tappning. Analyserande och intellektualiserande á la Lena Andersson? Hoppas den kommer snart för nu önskar jag lite lycka åt författaren och hans alter ego.

Missade ni babel så rekommenderar jag att ni tittar. Inte bara Édouard Louis utan Kjell Westö också!