lördag 9 september 2017

tjockdrottningen - längtan efter likes

Välkommen till Biggest Looser VIP - programmet där du får följa deltagarnas resa mot ett hälsosammare liv!

Så lät det i veckan när nya omgången drog igång och då landar Moa Herngrens Tjockdrottningen så fantastiskt bra rakt ned i verkligheten. Herngren har sett en del Biggest Looser, det kan man märka i det rasande eleganta (för att travestera ett annat program som jag också ser) sättet som hon gestaltar det speciella livet som uppstår i en så helt bisarr situation som en bantningsåpa är. Varje gång PT:n i BL säger "kämpa gumman" så kommer fnisset farande.

"Hälsoresan" - det vill programledaren Johanna att det nya programmet skall heta. Hon är desperat efter att nytt jobb, hennes livsstil kostar mer än vad hon har råd med och ett program om hälsa är kanske en väg att att bli en av de där eftertraktade mediapersonligheterna? Att arbetsnamnet är "Du är vad du väger" förtränger hon in i det sista, också det faktum att hon själv inte alls var förstavalet som programledare. I alla mallade koncept, oavsett de heter Lyxfällan, Arge Snickaren eller Hela Sverige bakar så är inte programmet bättre än dess deltagare. Det vet redaktören Camilla som är satt att leta fatt på medverkande till den nya såpan. Hon hittar några mediaintresserade personliga tränare som vill promota sina nya träningsböcker och när hon får höra om Annie Ek, en ung kvinna som väger runt 200 kilo så bestämmer hon sig. Henne måste de ha med i programmet som ska spelas in på en herrgård utanför Stockholm. Just den biten hur Camilla nästlar sig in hos den ensamma och folkskygga Annie var den som gjorde allra ondast i mitt hjärta. Herngren är rasande skicklig när hon gestaltar behovet av att bli sedd, behovet av att få bekräftelse på att man duger och har en plats.

Målet är att göra TV som säljer annonser och får spons, så enkelt är det. Så cyniskt är det. Om människor blir exponerade på ett sätt som de aldrig kunde förutse så får de skylla sig själva. Typ.

Längtan efter likes, längtan efter att få den omedelbara bekräftelsen. Behovet av att shoppa en yta som skal och vara bäst på sitt jobb - allt det där kan säkert många identifiera sig med och jag tycker att Herngren har lyckats mycket bra med att problematisera utan att skriva någon på näsan. Dessutom underhåller hon på ett sånt där sätt att man fnissar och sedan skäms lite. Inte har väl jag fördomar mot tjockisar? Inte är väl jag sådär ytlig? Inte köper väl jag en ny kultutantsklänning till mässan för att ha som skal? Inte skriver väl jag på den här bloggen för att få likes?

Eller?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!