Sara berättar om hur kataktären Irene kom till henne när hon passerade ett hus som låg mitt i ingenstans. Den karaktären la hon i en ask och när hon började störa sig på oro i biblioteket där hon bodde så kom tanken om att skriva om någon som fått nog. Irene vill ge sig ut i krig mot fördumning, hon blir som en gerillasoldat som vill värna tystnaden och bildning
Irene lever i ett äktenskap där rollerna cementerats, han lägger kablar och det synliga är viktigt och får kosta. Andra värden som Irene värnar har blivit undanskuffade. Hon beslutar sig för att hon vill förändra sitt liv i grunden och när när hon finner blytackor i källaren så får hon iden att tillverka blysocker. Det blir ett vetenskapligt och poetiskt uppdrag och det blir närmast tabu att skildra en kvinna som faktiskt mördar sin man. Det provocerar, kan en kvinnlig bibliotekarie få lov att vara sådan?
Paborn ville skriva något där det lilla sinnliga livet fanns bredvid de större existentiella frågorna. Konst och litteratur som njutning är viktigt att lyfta fram och att man inte har en nyttighetsaspekt eller samhällsangelägenhet på allt man läser eller tar in.
Min text om Blybröllop finns här på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!