den yttersta lyckans ministerium - en kakafoni av röster

Det tog många år innan floden av sorg och rädsla drog sig tillbaka. (...) Gradvis krympte Förtvivlans Fästning till en boning med mer hanterbara proportioner. Det blev ett hem, en plats för förutsägbara och lugnande sorger - ohyggliga, men pålitliga.

Så beskriver hijran Anjum hur hen hanterar det faktum att hon fördrivits från sin självklara plats i gemenskapen bland Delhis transsexuella, hen bosätter sig på en begravningsplats och snart  utvecklar hon en affärsverksamhet, begravningar för alla de som inte hör till. Som muslim och född med både kvinnliga och manliga könsorgan så hör hon själv till gruppen som står utanför samhället och hon blir snart en respekterad person bland de utstötta.

Den andra kvinnan som den här berättelsen kretsar kring är Tilottama, syrisk-kristen journalist som med sin skönhet förtrollar flera av sina manliga klasskamrater på universitetet. Hon gifter sig med en av dem och håller kontakt med de andra och den vänkretsens berättelse handlar mycket om kampen för ett fritt Kashmir.

Vad ska jag nu mer skriva om Den yttersta lyckans ministerium? Att Arundhati Roy presenterar oss en skönlitterär text efter 20 års annat skrivande är smått sensationellt och jag önskar att jag kunde skrika ut här att den här romanen är fantastisk. Det kan jag inte, för mig var delar av den helt fantastiska, språket på meningsnivå helt underbart poetiskt och så vackert, så vackert. Men helheten är så spretig och så kakafonisk att man nästan inte kan se den ljuvliga skogen för alla träd. De många individernas livsöden och utvikningarna kring alla samhällsfrågor som Indien brottas med gör att romanen emellanåt inte lägre fungerar som en roman för mig, jag hade behövt en tydligare sammanhållen handling för att den skulle träffat mig rakt in i hjärtat. Stoffet hade räckt till tre romaner - minst - och det blir emellanåt för mycket av pamflett för min smak. Indien har stora utmaningar med sina klyftor mellan fattiga och rika, i den här romanen skildras också hur nationalism, religion och ras påverkar människors vardag på ett grundläggande plan. 

Jag har läst relativt mycket indisk litteratur genom åren och brukar ofta kommentera den med ord som som myllrande folkliv och vibrerande miljöbeskrivningar och de passar in också på Den yttersta lyckans ministerium. Det myllrar av viktiga samhällsfrågor i den här romanen, rösterna är så många att jag nästan slutade läsa. Det hade varit synd för efter 450 intensiva sidor så är jag trots allt omtumlande innehåll nöjd att jag läste klart. Roy kan som ingen annan på bara några meningar reflektera över komplexa frågor. Är det rädslan för våldet som binder oss samman? 

Normaliteten i vår del av världen är som ett hårdkokt ägg, den vardagliga ytan döljer en fruktansvärd gula av våld i sitt inre. Det är vår ständiga fruktan för detta våld, vårt minna av hur det har verkat i historien och vår fruktan för vilken form det ska ta sig i framtiden, som utgör grunden för de regler som styr hur ett så sammansatt och mångskiftande folk som vårt skall kunna samexistera. 

Man kan hoppas att det finns något annat som skapar ett samhälle som alla kan leva i men just nu så undrar man verkligen hur det är ställt med det. Indien och Sverige är verkligen inte same-same men rädslan för våld är universell.

Såklart ska jag lyssna till Arundhati Roy på mässan. Torsdag kl 14 är det dags!

Som förberedelse så passar den här podcasten mycket bra!