Cartlandoskulden tagen - vad gör man inte för ett kryss på en bingobricka?

Så var då min Barbara Cartland-oskuld tagen, vid 50 års ålder. Något för sent i livet kan jag konstatera. På bara några minuters lyssning av del 174 i Barbara Cartlands eviga samling så är jag förflyttad till min mormors tidningshög, då någon gång på sjuttiotalet när jag läste allt jag kom över. I Allas fanns det följetonger som man kunde plöja om man hade en hel tidningshög, och det hade min mormor. Klippdockorna var förstås det bästa men näst bäst var kärleksnovellerna, och det var en bra ingång till vuxenböcker. Tydliga karaktärer, lätt att förstå dramaturgin. Kärlek med förhinder, gärna lite farligt sådär med en adelsdam och en man från folket. Romantik och Månsken och kyssar. Så också i den här boken som utspelar sig i Grekland. Den engelska arvtagerskan Athena reser till Grekland för att gifta sig med en grekisk prins, så möter hon den vackre Orion, rövas bort av en skurk som inte är intresserad av några pengar utan bara vill åt hennes kropp, ond bråd död och återförening med Orion, lycksalighetens himlar, extatiska höjder och en pulserande tomhet. Typ så. Om det kan kvalificera sig in som tandsnusk ändå är tveksamt men nu kryssar jag helt drastiskt den rutan i bingot och känner mig nöjd med att återvända till ordinarie läsning ...