fredag 13 oktober 2017

barnvagnsblues - Ester Roxberg

Hettan ligger som ett lock över Stockholm och på skuggsidan går Agnes med sin barnvagn. Hon har sin lilla dotter i vagnen och hela dagen att fördriva, de andra mammorna på öppna förskolan orkar hon bara inte med och det är för varmt för att vara ute. Och för ensamt för att vara hemma. I ensamheten väntar oron för att göra fel som mamma, väntan på pappan som aldrig kommer och känslan av att vara fången i en kvinnoroll som inte alls passar. Agnes känner sig så instängd och uttråkad att till och med den personlige tränaren verkar vara lite intressant. Agnes tar kommando över det som han kan, hon tränar sig smal och hon svälter sig smal. Livet som mamma har hon ännu inte koll på, men sin egen kropp skall hon återta från barnet som nyligen växte där.

I Barnvagnsblues fortsätter Ester Roxberg sitt utforskande av unga människors liv mitt i samtiden. I debuten Antiloper skrev hon om vänskapen mellan två unga flickor som drömde om att resa bort, komma långt ifrån uppväxtorten, sedan följde Fågelhuset som handlar om livet som praktikant inom kulturbranschen och nu är det dags att skildra föräldraskapet.

Det som är så fint med Roxbergs romaner är att de berättar om ganska vanliga tjejer som är precis som du och jag, de är inte extrema typer utan nästan alldagliga i sina önskningar och drömmar. Agnes, som är huvudpersonen i Barnvagnsblues, är en tjej som många unga mammor skulle kunna identifiera sig med. Livet med ett litet barn är helt olikt det som hon förväntade sig och kanske, kanske undrar hon hur det blev så här. Är hon ens kär i barnets pappa, hur blev livet så mycket vardag plötsligt?

Någonstans så kommer jag att tänka på Karolina Ramqvists Den vita staden när jag läser. Det är Stockholm i extremt väder, det är den unga ensamma mamman som lever i symbios med sitt barn och det är tomheten som inte kan fyllas med hjälp av shopping, träning och svält. De båda romanerna är klart olika men känslan av den undertrycka frustrationen finns där. Frågan som förenar de båda är "hur hamnade jag här"?

5 kommentarer:

  1. Jag tyckte mycket om boken även om jag själv inte kan identifiera mig med Agnes.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den är allmänmänsklig. Passar också en 50-åring.

      Radera
  2. Har inte läst något av Roxberg, men man kanske skulle ge henne en chans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker jag. Hennes självbiografiska Min pappa Ann-Christine är mycket bra också!

      Radera
    2. Började lyssna på den, men författaruppläsningen funkade inte alls för mig. Har hört Ann-Christine berätta om sin sitt könsbyte vid ett par tillfällen, men det vore förstås intressant även med dotterns perspektiv.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!