swing time - Zadie Smith

Då är det dags att skriva om en av årets stora romaner: Swing Time av Sadie Smith. Man kan undra vad jag kan tillföra om en roman som figurerat i media ända sedan den kom på engelska 2016? Några korta personliga reflektioner får det bli.

Swing Time är en på många sätt väl vald titel på en roman som börjar och slutar mitt i samtiden. I allra första kapitlet så får vi möta en medelålders berättaröst. Jaget i romanen (som förblir namnlös genom hela romanen) har återvänt till London för att gömma sig för media, något har hänt som gör att hon måste hålla sig undan och hon inser med förtvivlan hur ensam hon blivit i livet. Så rullas då historien upp om de två små dansälskande flickorna som växer upp tillsammans i nordvästra London. Dansskolan med pianisten i hörnet blir deras mötespunkt och ska man vara ärlig så är det kanske bara vännen Tracy som har talang för dansen men de delar passionen för gamla svartvita dansfilmer. Favoriten är Swing Time.

De båda flickorna växer upp i knappa omständigheter, berättarens mörkhyade mor kämpar hårt för att utbilda sig och är politiskt aktiv. När sedan chansen till utbildning ges till dottern så är hon inte lika intresserad, hon får jobb på ett nytt fräckt TV-bolag som sänder musikvideor och annat riktat till ungdomar (tänk MTV) och snart så blir hon handplockad som assistent till världsartisten Aimee (tänk Madonna). Tracy försöker ta sig fram som dansare i Londons West End och de två flickornas liv tar helt olika vägar. Berättaren följer Aimee över hela jorden och hamnar så småningom i ett biståndsarbete i västra Afrika, Aimee har bestämt sig för att bygga en flickskola och det är i mötet mellan det glamorösa stjärnlivet och livet i den afrikanska byn som den här romanen riktigt bränner till. Berättaren, som kallar sig själv ljusbrun i hyn, inser att det är så mycket mer än hudfärg som avgör människors möjligheter. Frågor om ras, klass och kön ställs på sin spets och med en blick som sett annat kan berättaren (och läsaren) se på livet i förorten i London på ett annat sätt.

I sin roman tycks det mig som att Smith vill berätta om ett antal människor som i självförverkligandets tidevarv hela tiden vill vidare, vill mer önskar sig något annat. Det blir en så tydlig skillnad mellan generationerna, berättarens mörkhyade mor å ena sidan hon stannar i sin stadsdel och arbetar för förändring medan popstjärnan Aimee som inte alls har någon anknytning till Afrika startar en flickskola där och adopterar också en liten flicka. Vilka är drivkrafterna som styr dem? Hur är det med berättaren själv, flyter hon mest med och hamnar vilsen och ensam i en värld som är satt i gungning? Där de värden som rådde på hennes ungdoms 80-tal inte längre råder?

Jag lyssnade till Smith på Louisiana Lit och mitt korta inlägg därifrån hittar man här. Hon är en karismatisk författare som med sitt lågmälda och verserade sätt att uttrycka sig verkligen fångar den som lyssnar. Jag hade tänkt lägga in ett foto lite snyggt på alla Smiths fem romaner som jag har i min hylla, men av någon anledning så verkar White Teeth vara på vift (troligen i sommarstugan om jag missar). Hur som så finns en text skriven av Gästbloggar'n om NW på bloggen om man vill läsa mer.