Nästa helg hoppas jag vara på Stockholm Literature och har jag riktigt flax så får jag en pratstund med den kanadensiska författaren Lise Tremblay. Klart då att jag måste läsa hennes lilla roman Huset på Saint Pauls väg som förberedelse. Den är bedrägligt tunn, så liten oansenligt vit att man nästan tror att det är ett skämt. Vad kan rymmas på 94 korta sidor?
Jo, ett helt livsöde. I den vita salen på avdelningen sitter den medelålders författaren. Hon har kommit för att finnas vid sin mors sida i livets slutskede och alltsamman påminner henne om när hon två år tidigare bodde med sin far på hospice inför hans död. Snart kan hon, utan några skrupler, känna sig helt fri från de föräldrar som med sin galenskap och våldsamhet har format hennes liv. Hon har varit den duktiga flicka och hållit sig till den officiella berättelsen i familjen, hon har upprätthållit fasaden som förnekat hennes mors galenskap. Snart är det slut på det. Frågan är bara om hon verkligen kan förpassa mönster som runnit genom generationerna till det förflutna - förlita sig på glömskan som kommer att komma?
Lise Tremblays novellsamling Hägern ska vi bokcirkel i vecka som kommer på Kulturkollo läser, hoppas att alla som har lust hänger med på den. Det är en briljant författare som skriver fantastiska kortromaner som vi får möta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!