Men From The Boys (Tony Parsons)

En fjärdedel in i den här boken är jag på väg att avfärda den som brittiskt post-Nick Hornbyiskt banalt igenkänningsdravel (om inte annat för att sedan Yngwie Malmsteen som sommarpratare avfärdade all bluesbaserad musik som banal överanvänder jag detta ord kraftigt). Då har den omgifte Harry berättat om sin nya familj och sitt jobb och allt är bara schabloner. Det handlar inte om människor utan typer.  Fruktansvärt tråkigt. Sedan tar det sig plötsligt och det blir en berättelse där Harry, hans son och en äldre man som agerar fadersgestalt träder fram ur karikatyrerna och det faktiskt händer saker som har med dem att göra istället för att de fjärrstyrs av författaren för att skissa upp en kontext. Helt plötsligt blir det kul och gripande och jag omvärderar raskt boken och läser resten med stor behållning. Men inledningen som sagt - något gick fel där, Tony. Min teori är att du underskattade läsaren och kände dig tvingad att förklara självklarheter som dagens komplicerade familjebildningar och att din föräldrageneration varit med i ett krig. Sådant där ger sig efter hand, kör från sida ett nästa gång.

/Gästbloggare M