
Jag gillade bilden av bedömning som en GPS – där man definierar målet, bestämmer nuvarande position och sedan lägger upp en strategi eller färdplan för att komma till målet. Den bilden kan man använda både vuxna och med eleverna. Det gäller bara att ha kvar känslan av skattjakt ibland så att arbetet kan rymma det lustfyllda, min känsla är att man ofta hittar guldkorn av inlärning i det oväntade och blir rutten alltför statisk, mekanisk så kan vi missa dem.
Tanken om att hjälpa eleverna att få en känsla för kvalité tycket jag också var intressant, han visade olika sätt att använda elevexempel för att lyfta fram kvalitetet i olika typer av arbeten. Redan med de små eleverna måste vi bli bättre på att lyfta fram kvalitet i arbetet. Vi berömmer och uppmuntrar i nuläget det mesta och frågan är om eleverna uppfattar det som ärligt beröm och finns där en tydlig uppskattning för specifika kvaliteter så tror jag att berömmet känns ärligare. Sedan finns där en risk - att det blir mallar som alla ska följa och där kreativiteten kuvas. Där får vi se upp så att vi inte hamnar i femtiotalets 25 likadana bilder på väggen igen.
För alla som är intresserade av bedömningens svåra konst så är Christians Lundahls bok riktigt bra, dessutom finns många av han förläsningar på Skolverkets hemsida. Ngt entonig men väldigt intressant!
Edit: Linda påminde mig om att DrLundahl twittrar också. Följ!
En aning entonigt ja. Tittade förra veckan och somnade fler gånger. Då tyckte jag ändå att det var intressant.
SvaraRadera