Ända se'n jag gick på peddan för 15 år sedan så har mantrat vad gäller elever med speciella behov varit inkludering. Barnen ska få en chans att finnas med i sociala och inlärningssammanhang som gör att de får möjligheter att bygga upp relationer i sitt närsamhälle. En uppfräschning av de tankarna får jag i Vi är inte bra på barn som Oscar - hur kan vi bli det? skriven av Lena Petterson. Det är en handbok över en metod som Lena prövat tillsammans med en grupp pedagoger och rektor i en skola i Västergötland.
Jag har nu läst den två gånger och den är en tydlig manual över hur man kan jobba med elever i behov av stöd. Helt Ok, men vart tog Oscar vägen? Jag saknar mer beskrivningar över hur Oscar tänkte och reagerade mitt i det här projektet och även hur hans föräldrar tänkte. Intervjuer med dem hade vart på sin plats. Metoden framställs också mycket positivt. Där finns mycket lite tankar kring det som jag ofta funderar på: Inkludera till vilket pris? Om eleven med särskilda behov tröttar ut sina kamrater så till den grad att klasskamraterna och deras föräldrar inte orkar ställa upp? Då har eleven kanske bränt sina möjligheter att finnas med i närsamhället helt. Hur påverkar inkluderingen av eleven inlärningen för de andra barnen i klassen? Dessa och andra frågor hade jag gärna fått belysta i boken men som handledning funkar den nog bra.
skulle gärna vilja låna den!/Magdalena
SvaraRaderaSjälvklart, den är bra. Tyvärr är det skolans bok så jag ska kolla om det är någon på kö...
SvaraRadera