Lördag (Ian McEwan)

Vilka pärlor man kan hitta när man har slut på läsning och chansplockar ur Bloggredaktörens abnormt stora hög med sommarböcker. Ian McEwan var en helt ny bekantskap så det var verkligen utan förutfattade meningar jag tog mig an Lördag, en skildring av en dag i hjärnkirurgen Henry Perownes liv. Förälskelse vid första kapitlet, sedan tillnyktring och insikt att det finns brister, men förhoppningsvis har vi inlett en underbar och varaktig relation, Ian och jag.

Det första kapitlet ja - Perowne står sömnlös i vargtimmarna och medan han tittar ut över London från sovrumsfönstret får vi via hans tankar lära känna honom som yrkesman och medelålders familjefar. Den här passagen är så bra att jag önskar att hela boken bara skall lunka på i det här vardagliga och att lördagen händelselöst skall passera medan man lär känna Perowne, men så blir det naturligtvis inte. Inte riktigt i alla fall. Hans familj och dess historia introduceras istället och sedan startar dagen på riktigt med en konfrontation i samband med en bilolycka följt av en squashmatch - de två händelserna syftar väl  till att utforska Perownes manlighet. Senare träffar vi och Perowne hans dementa mamma innan familjen med de vuxna barnen samlas för att äta middag och berättelsen slutar med vardagsdramatik om man vill som ger Perowne tillfälle att se klart på sin situation. Som fond till berättelsen är kriget mot Irak på väg att starta och invävt finns en diskussion om dess legitimitet, liksom diskussioner om naturvetenskap relativt humaniora. Och neurologin och kirurgin skildras i detalj, i passager som balanserar mellan thriller och dramatiserad facklitteratur.

Nåväl, vad hände mellan inledningens förälskelse och avskedets något ljummare form av respekt? Jo, McEwan fegar ur och fullföljer inte kontraktet med läsaren (eller också har jag läst kontraktet slarvigt och övertolkat vissa klausuler). I den inledande inre monologen tänkte jag på Updike och hans hänsynslösa och kompromisslösa skildringar av män och trodde att Perowne skulle dissikeras på ett liknande sätt, men det sker aldrig. Man får reda på ytliga attribut som att han inte gillar att förlora i squash och inte har slagits i vuxen ålder, men istället för att skala av fler lager av löken så står han kvar och stampar på samma ställe som i första kapitlet med sitt grubblande runt åldrande, oro för sina barn och världsläget. Perowne själv framstår till slut närmast som en hjälte (där småsinta jag ville se honom blottas i all sin ömklighet) och eftersom han är neurokirurg (inte det mer slarviga hjärnkirurg, märk väl), har två välartade barn och lever i ett lyckligt äktenskap i ett fashionabelt hem i centrala London så... ja, det blir väl lite tråkigt och ointressant helt enkelt. Det finns en massa andra saker att ta med sig som medelåldersskildringen och de intressanta samhällsdiskussionerna, men psykologin har McEwan inte bottnat när Perowne så småningom somnar på söndagsmorgonen.

/Gästbloggare M