tisdag 7 februari 2017

mogen för skrubben - när man sätter skrattet i halsen

Idag är det veckoutmaning inne på Kulturkollo och det handlar om skildringar av arbete, liv, arbetsliv. För något år sedan fick jag Solja Krapus debutroman Mogen för skrubben i ett pocketbyte. Linda, som också är lärare, sa att det där är en bok  som nog du gillar och visst hade hon rätt.

Det är fredagskväll och Eva-Lena cyklar trots mörk oktober och snömodd tillbaka till skolan för att ta några kopior innan helgen. Väl på plats så slår dörren till kopieringsrummet - skrubben - igen och hon blir fast i en öde skola. Ingen mobil, ingen som hör hennes bankande. Vad finns att göra i en liten skrubb medan man väntar? Där finns gott om papper och efter några timmar bestämmer sig Eva-Lena att skriva ned vad hon tänker på. Problemet är att det bara finns en bläckpenna och Eva-Lena gillar inte att det inte går att sudda. Kladd och stök är besvärligt för henne som gillar att vara planerad, ordningsam och duktig. Hon arbetar på högstadiet och undervisar i språk, hemmet sköter hon som sitt jobb - ordentligt och plikttroget. De tre barnen och maken Anders finns på plats i radhuset, eller hur är det egentligen med det?

De sextonåriga tvillingarna håller på att frigöra sig och maken arbetar mer än någonsin. Inte ens rosenrot gör att det blir fart på samlivet och ska Eva-Lena vara ärlig så är väl livet ganska tråkigt för det mesta. Hon får gott om tid att skriva ned sina tankar när hon sitter där i skrubben och Krapu formulerar sig så drastiskt och träffande i sin roman att man småler mest hela tiden. Och mitt i leendet blir man rätt av deprimerad - vad gör vi egentligen med vårt liv?

Solja Krapu är också poet och de korta kapitlen kan läsas ganska fristående om man skulle ha lust med det. Bjuder här en av Soljas dikter. Det handlar bokstavligen om diskbänksrealism. Det började så oskyldigt med diskbänken:

Just nu diskuterar vi Mamma är bara lite trött av Sara Beischer i Kulturkollo läser och visst kan man se många likheter mellan de här böckerna. Båda är riktigt bra kommentarer och ögonöppnare för vad arbetslivet och livet och viljan att vara duktig kan göra med oss människor. Läs! 

10 kommentarer:

  1. Duktig på det viset kommer jag aldrig att bli, avskyr att städa och skinande rent blir det nog aldrig här hemma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sunt, lita lagom av allt är ju det bästa.

      Radera
  2. Det är en fantastisk bok, men man sätter skrattet i halsen ibland när man känner igen vissa saker lite för mycket...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, om man är lärare så är den nästan smärtsam emellanåt.

      Radera
  3. Krapus bok är så bra att det känns i maggropen att allt inte är bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen så. Jag är glad att jag fick den i gåva.

      Radera
  4. Det var en bok jag inte hört något om förr så jag tackar för tipset.

    SvaraRadera
  5. Den låter lite annorlunda och något jag kan tänka mig att läsa vid tillfälle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lättläst men mycket tankeväckande. Rekommenderas!

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!