Konceptet är sig likt från förra omgången, och precis som då så sitter jag och småler mest hela tiden. Det som det här underbara programmet gör för att gestalta hur alla är olika, och hur de olika personligheterna får komma fram med hjälp av konst, poesi, dans och musik. Det är så fint att se hur många av medlemmarna utvecklas, blir lite modigare. Lars Lerin och maken Junior går verkligen före och de visar också de hur olika man kan vara och ändå passa in. Kanske inte i mallen, men i livet. Låt oss ta med oss det in i vårt yrke. Här kan vi snacka specialpedagogiskt perspektiv och jag gillar det nya greppet där verksamhetsledaren vid några tillfällen kommer in och berättar om hur lärlingarna behöver olika anpassningar för att bli trygga och kunna våga.
Jag älskar också att programmet utökar mångas kunskap om vad konst faktiskt är, gästlärarna kommer med nya perspektiv och kanske ger de nya tankar inte bara om människor med funktionsvariationer utan också om det där som är kultur. Perspektivet som ihärdigt handlar om att konstnärliga uttryck inte är trams eller tidsfördriv utan något som finns i kärnan på den mänskliga aktiviteten. Kreativitet och fantasi behöver få utlopp, det bidrar till livskvalitet och kan inte räknas i kronor. Kanske blir de som tittar inspirerade och plockar fram material och sätter igång att skapa själva?
Jag förstår att det är regisserat, jag förstår att produktionen emellanåt har valt teman och satt upp scener för att få det innehåll som de vill ha men det känns som att hjärtat är där.
På det rätta stället.
Jag tycker så mycket om Lerins lärlingar! Jag bryr mig inte så mkt om att en del är friserat och tillrättalagt för här finns hjärta och en lättsamhet inför såväl konst som funktionsvariationerna. Vi är som vi är och alla får vara med och uttrycka sig på sitt sätt - jag älskar det! Man tar liksom alla personerna i serien och hela konceptet till sitt eget hjärta och blir varm.
SvaraRadera