järngräshoppan

Våld och förtryck, sadism och pennalism fyller Salim Barakats roman Järngräshoppan. En, i långa stycken, ofantligt otäck bok som jag hade fysiskt svårt att läsa ut. På baksidan av omslaget står det "En subtil roman full av poesi" Tahar Ben Jelloun och jag undrar vilken bok han har läst? Poetiskt språk kan jag till viss del hålla med om men subtil?

Salim Barakat beskriver i sin självbiografiska text en kurdisk barndom i Syrien där känslan av rädsla alltid fanns närvarande och han skriver: "Vi var barn utan barndom" . Våldet leder till destruktivitet, djur och senare i tonåren kvinnorna, ses som varelser som endast finns där för att fånga, tortera och lägra. Inga trygga bundsförvanter finns.

Mitt i allt detta finns kontrasten, myter och sagor och ett poetiskt språk som när författaren beskriver den kalla vintern och det bitande snöfallet:

"Vi visste hur vi skulle försvara oss mot sommarbina, när middagshettan satte in och de blev som tokiga av ilska. Men hur skulle vi göra med snöbina och dess dolda gadd, som trängde rakt genom täcket ända in i märgen."..."Åh rymdens öppna bikupa! Åh vilka drottningar och arbetare! Åh vilka vingar av snö!"

Järngräshoppan hör till Lyrans resa jorden runt och jag ser fram emot att läsa vad mina medresenärer tänkt och tyckt. Jag själv är glad att jag läst den men jag vill inte läsa igen. Det var alldeles för brutalt och rått för mig.