Katherine Mansfield - nyöversatt novellist i Munroklass!

I SvD s understreckare i lördags kunde jag läsa att en av mina favoritförfattare, den nya zeeländska novellisten som var samtida med Virginia Woolf, Katherine Mansfield nu är nyöversatt. Hennes texter kommer ut i en nykomponerad novellsamling på ellerströms förlag som de kallar Trädgårdsfesten och andra noveller. Vad jag förstår är innehållet inte identiskt med den som kom 1922 men jag bjuder en repris från 2011 då jag läste på engelska:

Vilken lycka, närmast en bliss, att hitta en underbar liten novellsamling på sin läsplatta. The Garden Party and Other Stories är nu utläst, så skön läsning. Texterna suger in mig i miljöerna, det är som att se en vackert iscensatt film!  At the Bay förflyttar mig i tid och rum till ett strandhus någonstans i Nya Zeeland i början av seklet. De vuxna finns där i periferin men berättelsen är barnens. Fantastiska miljöbeskrivningar och ett lojt tempo som andas sommar. Titelnovellen The Garden Party handlar om förberedelserna för årets höjdpunkt - trädgårdsfesten, som inget får störa. Inte ens en arbetares olyckliga död, festen genomförs och novellen avslöjar den avgrundsdjupa klyftan mellan överklassens låtsasproblem och verklighetens. 

Novellsamlingen kom ut 1922 och där finns tydliga tankar om klass och kön i Katherine Mansfields texter, hon var själv uppvuxen i en överklassmiljö och skildrar i flera av novellerna hur den yngre generationen har allt svårare att finna sig i den viktorianska mallen, kvinnorna vill mer än att vara männens dekorationer. Bliss är namnet på den novell av Katherine Mansfield som jag känner allra bäst, den var föremål för en uppsats en gång i forntiden då kurserna hette trevliga saker som Commonwealth Literature. I den diskuteras också kvinnans rätt till sin egen sexualitet och självständighet. Det är moderna tankar förlagda i en konservativ miljö vilket är mycket effektivt, poängen går fram särskilt tydligt när kontrasterna blir skarpa.  

Jag har ytterligare en novellsamling på min platta - tror minsann att jag läser vidare. Lite trist var det att läsplattans text relativt ofta var dåligt formaterad. Mellanrum mellan ord saknades, prepositioner kom ofta två gånger och radbrytningar var hejkon bejkon. Det förtog lite av läsningen men innehållet; det var skimrande, glimrande prosa.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -