Veckans tema på Kulturkollo är Lyrik och längtan och veckans utmaning handlar om att bjuda på en strof eller två. Jag påminner mig genast om de poesiböcker som man hade som barn. Jag hade en brun bok med plastpärmar och en häst utanpå. I den skulle kamraterna skriva en vers och kanske teckna något som minne.
Själva boken är försvunnen, jag vet då inte var den finns. Mitt barndosmhem tömdes under hösten och där fanns ingen bok sparad, inte heller ligger den i några av de lådor jag sparat med brev. Hur är det med er andra? Har ni era böcker kvar?
När jag började som lärare så var arbetet med handstil återkommande och vi gjorde poesiböcker till alla elever. De fick välja bland ett gäng dikter som de skrev med finaste skrivstil i varandras böcker. Det arbetet gör vi inte längre och inte heller ser jag några poesiböcker på skolgårdarna - har det helt försvunnit det där att skriva små verser till varandra? Jag minns några av dem. Minns ni fler?
Lär dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta.
Jag skulle plocka blommor
och binda dig en krans
men marken den var frusen
och inga blommor fanns.
Jag vill sitta i ditt minne
på en liten liten pinne.
Om pinnen den brister,
laga den med Karlssons klister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!