Trösta er inte med att tiden är vrång

Så lyder den poetiska titeln på Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkanssons samtal på Stockholm Literature. Ulitskaja är aktuell med romanen Det gröna tältet och Gabriella Håkanssons senaste roman heter Kättarnas tempel. 

Ulitskaja skriver romaner om vanliga människors liv och räknas kanske inte till den ryska finlitteraturen, hennes böcker är mycket populära och mycket lästa. Det gröna tältet handlar om dissidens. Varifrån kommer Ludmilas mod? Hon svarar att hon inte känner sig särskilt modig men hon påpekar också att alla måste förhålla sig till olika begränsningar och hon har velat flytta gränserna från tystnadens område till samtalets område. 

Hur ska man tänka kring dissidens? Det går ju inte särskilt bra för någon av de tre pojkarna som växer upp till dissidenter. Ulitskaja börjar med att berätta om olika kulturers initiationsritet och i romanen öppnar läraren dörren till den stora litteraturen vilket leder till nya möjligheter. Den ryska dissidenten är ett uttryck för en intellektuell rörelse och initiering skedde på både familje och utbildningsnivå. 

Spelar litteraturen den rollen också idag? Hon tänker att litteraturen idag spelar en mindre roll idag än på guldåldern. Allting förändras, den äldre generationen är van vid att läsandet ska vara en utmaning. Man läste böcker som var lite för svåra och för attbilda sig. Idag läser man mer för avkoppling och för att fylla ett tomrum i livet i allt större omfattning. Vi lever i ett kulturskifte och det är globalt, hon berättar att hon försöker hålla tillbaka sin irritation när barnbarnen sitter med en grunka. Trots det så försöker hon introducera dem för klassikerna. 

Romanen är historisk och utspelar sig under stagnationstiden och fokuserar på den lilla människan. ett ständigt osynligt krig pågår mellan den lilla människan och staten. Staten behöver sätt att kontrollera den lilla människan och människan behöver en sfär av frihet. I ett totalitärt samhälle som Sovjetunionen blir den kampen mycket uppenbar. Hon vill skriva om individer som inte var några hjältar utan helt enkelt mina vänner. De människorna som inte vill göra karriär i samhället kan i ett sådant samhälle kan vara fri. 

Romanen inleds med Stalins begravning och den beskriver hur en ung fotograf misslyckas med att dokumentera, den blir som en symbol för allt det som finns gömt i Sovjets historia och nu i Ryssland och Tysklad finns ännu människor som inte vill tala om sin smärtsamma historia. Arbetet som författare är att återskapa min generations historia. Min personliga historia och min generations historia. Hennes nya roman ligger nära hennes farfars livsöde, hon har läst sin farfars arkiv och det förändrade hela hennes livshistoria. Mycket smärtsamt och det bearbetar hon genom att skriva. 

Håkansson beskriver romanen som ett kalejdoskop där Ulitskaja hela tiden snurrar på kalejdoskopet och nya berättelser uppstår i mötet mellan de olika beståndsdelarna. Det var ett utmanade arbete och svårare än att berätta linjärt men hon tycker att hon lyckats. 

I den västerländska sättet att se så är det en grundtanke att alla människor kan påverka sitt öde men i det ryska sättet att se verkar man vara mer instängd i sitt öde. Stämmer det? Ulitskaja vill tona ned skillnaderna och påminner oss om att vi alla lever på en planet och att litteraturen blir allt mer internationell. Rysslarna är vana att leva i samhälle med strikt censur och människorna där är vana att ta sig runt. I Ryssland idag finns ingen officiell censur för litteratur och hon har inte fått något struket i sina romaner. I media och på Internet är censuren stark och kanske förstår regimen att litteraturens betydelse i det sociala livet har minskats. Kanske ska Ulitskaja börja skriva TV serier för att nå ut?

Vad väntar hon sig då av nästa generations författare ska åstadkomma? Hon förväntar sig att nästa generation ska kunna tänka lite mer på det som finns under ytan, många genomgår en process där det västerländska och det österländska närmar sig varandra.