Erik och Tomas är vänner, de föds med bara en veckas mellanrum då i slutet av 60-talet då Armstrong vandrar på månen och allt är möjligt för mänskligheten. De växer upp i den lilla staden i Dalsland och inget kan skilja dem åt. Inget mer än tiden och vuxenblivandet. Erik flyttar till Stockholm och blir akademiker, Tomas drar till Göteborg för att göra affärer och bara minnet av lyckan i det eviga barndomsögonblicket finns kvar. När Eriks mor insjuknar återvänder han till sin barndoms småstad, flyttar in i sitt pojkrum och snart får han veta att också Tomas har återvänt.
Tomas har bestämt sig för att investera i fastigheter i sin barndomsstad och han har stora planer. Hans kontakter i staden och hans förmögenhet smörjer beslutstagarna i den lilla kommunen och Erik kan konstatera att "generositet är en särskild form av makt." De två, som en gång var oskiljaktiga, har kanske inte längre lika mycket gemensamt.
För mig var Komma hem av Robert Wangeby en fin läsupplevelse med en grundberättelse som jag tror många kan känna igen sig i. Vi är många i 60-talistgenerationen som lämnat landsbygden, samhällena och småstäderna för att utbilda oss och som när vi "kommer hem" ser på vår uppväxtort på ett tudelat sätt. Det är både en trygghet att allt är sig likt och samtidigt är det en frustrerande verklighet. Tiden står stilla trots att den hela tiden går. Allt tycks sig likt, men ändå inte. Och kanske är det just det som utgör platsens själ? När Tomas vill modernisera och exploatera med köpcentrum så finns där ingen motkraft, ekonomin styr men hur är det med andra värden? Lojaliteter sätts på prov, vänskap prövas och slutligen måste man välja hur man vill att framtiden ska te sig. Wangeby skriver på ett vackert och precist, nästan filosofiskt, språk hur det kan vara att växa upp, resa bort och komma hem. Och hur det blir när man bestämmer sig för var som är hemma. Läsvärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!